Storhetsvansinne

lider inte jag av. Bara lite...

Egentligen borde jag fortsätta med övningarna till dreamweaver men jag är lite ur fokus just nu.

I somras var vi vid Ivösjön och levde hillbillyliv. Såpass att man emellanåt förväntade sig att höra banjotoner när som helst!

En av de varmare dagarna låg jag och solade på bryggan. Sällskapet tvagade byken. Helt plötligt hör jag på hans röst att det är något allvarligt på gång. Precis där han ögonblicket innan sköljt av tvätten satt det en jättespindel. Stor som en tarantella om ni frågar mig. Vi trodde på fullt allvar vid första anblicken att den rymt någon stans ifrån. Stor som en knytnäve. Vi stirrade på behörigt avstånd med skräckblandad förtjusning. För en gång skull hade jag inte kameran med mig. Vi skulle ju bara bada och sola (eventuellt gymnastiksera i det fria, men det hade jag ändå inte tänkt dokumentera) så därför låg den i huset. Men det här var ju för bra för att inte fånga på bild. Alltså rusar jag iväg, tänker att jag skulle kanske ta med mig något som man kunde referera storleken till, som tex en tändsticksask. Jag förkastade det omedelbart för inte tänkte någon av oss komma så nära vidundret! Speciellt inte utan en tråd på kroppen. Tramsigt, jag vet, men jag är väldigt sårbar när jag är naken. Psykiskt sett. När jag kom tillbaka hade spindeln satt sig på kanten av bryggan. Sällskapet fick offra sig för att få till en bild. När han tagit ett par bilder försvinner monstret ner i vattnet med ett omisskänligt plopp! Eller snarare plums. Vi sitter där och undrar vad det var för något som vi sett. Tänkte att, oj, har den bott där hela tiden?! Bott där vid pålen där vi varje dag förtöjt båten. Ruskiga tanke! Lugnet lägrar sig men vi kan inte slappna av helt, blickarna drar sig allt som oftasts mot hörnet av bryggan. Och se, upp kommer den igen. Vi närmar oss försiktigt för jag vill ha lite bättre bilder. Då ser vi att det är den största j-kla kärrspindel någon av sett. Inte nog med att den är stor som ett hus den har en jättelik äggsäck på magen. Det förklarade ploppljudet när den dök. Därav kunde vi sluta oss till att vi betraktar en alfahona av rang! Jag skall villigt erkänna att hon blev mindre för varje gång jag såg henne men liten blev hon aldrig. Betty Boop som vi döpte henne till mätte någonstans mellan 40-45 mm i kroppen! Det är imponerande. Jag ryser fortfarande lite när jag tänker på det. Skulle aldrig få för mig att hålla henne i handen, där går gränsen. Vi upprättade en slags pakt där, vi och hon. Hon lät sig beskådas medan hon gjorde sig fin, vi lät henne vara. Hon höll sig på sin kant, vi på vår. Nu så här efteråt undrar jag hur många spindelbebisar det blev? Vill nog inte veta....


Håll med om att hon är vacker