I dag har jag varit på konsthallen, var tvungen att kolla in ett par objekt en sista gång. Där finns ett rum med två vajerupphängda vattenkar, två strålkastare, två högtalare och två shakers. Vattnets rörelsemönster styrs av insamlade meteorologiska data över de senaste svåra stormarna i Europa. Det är superhäftigt om man stannar mer än 30 sekunder. Man måste ge det en chans, och sedan är man fast. Ljudet och rörelserna i karen blir till slut hypnotiska och ger en känsla av att man bara vill ha mer. När jag var där inne för andra gången i dag kom det in ett par grabbar som förmodligen hade intagit någon form att illegala substanser. De slog sig ner på golvet och bara satt där. Det enda som störde deras bild var nog jag, för jag hade ingen lust att gå. Inte förrän en himla massa ungar i "jagskasnartbörjaskolan" storlek stormade in. Då bröts förtrollningen. Förhoppningsvis blev barnen lika imponerade som jag. Innan jag gick fick jag en bassning för att jag hade fotograferat. Ajabaja, så får man inte göra. Jag kunde bara inte låta bli. Jag ville helt enkelt ha ett minne och det kunde inte utställningskatalogen ge mig.
För att sona mina synder så jag kunde leva i harmoni resten av dagen gick jag till blodcentralen. Där tog det fem minuter och trettiosex sekunder att tappa de där 4,5 dl som de vill ha. Tyvärr kan man inte gå och lämna blod varje gång man så kallat syndat, för då skulle man snart behöva en transfusion och då kan man ju lika gärna låta bli att ge blod. För sluta synda lär man (jag) inte göra. Problematiken i det där ligger egentligen i att vi har så olika definition av vad som är synd eller inte. Jag är fullblodsateist och har lite andra referensramar än "di religöse"
Alla som kan borde ge blod. Det är bara att tänka tanken att det kan vara man själv eller någon som står en nära som kan behöva ett par påsar när man minst anar det. Olyckor rår vi liksom inte över. Så bege dig till närmsta blodcentral och anmäl dig! Få tummen ur den berömda bakdelen. Du behöver inte ge mer än max 3-4 ggr om året. Det har du tid med. Du vet bara inte om det.
I dag är jag mör. Har ont i nyporna och är helt slut i ryggen. Träningsvärk.
Nej, jag har inte börjat på gym (det skulle nog behövas) jag har maratonstädat! Tror fan att det känns, jag höll på i 12 (tolv) timmar! Det värsta är att jag inte lyckats göra allt ändå?! Detta säger något om min effektivitet kontra hur stökigt mitt hem måste varit innan "tornadon" Trixie drog fram!? Inte tusan har jag dammat av böckerna eller tavelramarna. Pryttelhyllan i vardagsrummet bevärdigade jag knappt med en blick. Jag väntade i och för sig till det var mörkt och då ser man ju inte så mycket av dammet. I dag blundar jag. Hur kan man då få träningsvärk av att städa undrar säkert vän av ordning? Tja, det är ganska mögit bakom spisen som dessutom är en jäkla pjäs att flytta på. Putsa fönster kräver sin kvinna det också, för att inte tala om rensningen under badkaret. Jag undrar vem tusan det är som suttit och käkat choklad av ett känt märke därinne och slängt pappret under karet?! Tennisbollen och studsebollen fattar jag. Likaså kammarna och alla "provpåsar med schampo/duschtvål. (Är det någon som är intresserad så har jag en diger samling som jag kan skänka. "Bra att ha på resan" Som inte legat under karet alltså!!) En del oidentifierbart. Jag var ordentligt utrustad med dykardräkt, överdragskläder och skyddshjälm. Man vet ju aldrig? Vem som bor där? Jag har aldrig varit rädd för monster under sängen eller spöken i garderoben men under badkaret kan jag inte vara riktigt säker. Förmodligen blev, detta vad det nu kan vara för något, skrämd när jag började rycka i fronten till karet och försvann in i ett mörkare hörn än vanligt. Jag såg alltså ingen men jag kände doften. Inte så att det luktar peach-melba nu, men lite fräschare än innan i alla fall. Undrar om det uppskattas? Kanske har jag förklaringen till chokladpappret? Det är ett godismonster? För inte äter den jäkeln spindlar. Vilka nät där var. Och så många!
Har nog aldrig haft så mycket spindelnät som det senaste året. Plockar dem efterhand men de tillverkas i samma takt som jag tar bort dem. Spindlarna i sig är en tanig oansenlig sort som flyttade in för två år sedan men de spinner nät precis överallt. I går hittade jag ett heldammigt i taket i badrummet och tänkte att det rycker jag, ända till jag såg att det var bebott. Dessa spindlar lever tydligen av damm för jag ser aldrig någon annan fångst. Inte ens de förhatliga små fruktflugorna fastnade i deras nät. Jag ger mig den på att sitter jag still tillräckligt länge så spinner de ett nät från mig med och då pratar vi minuter, inte timmar.
Tunnan är återlämnad till husse och matte. Det är alltid lika skönt även om det är förenat med en viss saknad. Saknar ivern när det är något på gång, hennes glädje över att gilla mig, promenaderna och rastningarna tillsammans med andra hundar eller ensamma i backarna. Jag saknar inte sena kvällspromenaden i hällregn och blåst. Inte heller de bedjande ögonen som följer mig från det jag påbörjar tillagningen av en måltid till den är uppäten. Jag saknar inte tycka synd om mig suckarna eller det är såå jäkla synd om just mig gnällandet. Jag är gärna utan halva det grustag som släpats in genom dörren varje gång man varit ute.
Nu ska jag sätta upp lite grejor på vinden. Lyckades sortera bort en del till förmån för lite fria ytor. Som jag förvisso vet kommer att vara fyllda innan lunch i morgon. Jag känner mig och mina löss.
Kom just på att träningsvärken faktiskt inte alls kommer från städningen! Den härstammar från helgens slipande och oljande av mina soffbord. Har man stått med en stor burra ett par timmar blir man öm i nävarna. Tre bord med benställning befriades från sin gamla fula vitpigmeneterade olja och beströks med ny neutral och blev så jäkla granna! Vitoljad ek är inte min melodi, snyggt precis när det är gjort men åldras oerhört fult, enligt mig.
Kan tillägga att jag stängt in den ohängde på hans (sitt?) rum, han blir utsläppt när han sanerat klart. Det kan nog ta ett par veckor...
Vad är det där för något?
Det är en hund.
Nä? Du skojar.
Nej, jag skojar inte, den pälsklädda tunnan har flytta in på ett par dar.
Förr gick hon under benämningen ryamattan på fyra ben, det var på den tiden hon var snygg. Det kan man inte påstå i dag. Till hälften hemmatrimmad till hälften vildväxt. Hemmatrimmad med godis är hon också. Jag får stränga förhållningsorder om att inte ge henne mer än si och så. Inga problem eftersom jycken inte äter medföljande mat. Dessutom får hon springa sig trött 2 ggr om dagen när hon är här. Tänk om husse och matte kunde hålla sig till sina egna förhållningregler? Då hade vi haft en dam i sina bästa år i bra skick. Men hon är lika charmig/ocharmig som tidigare. Lika skitig. Lika glad i att hjälpa råttorna på gården att göra större ingångar till deras bo. Och jag verkar fortfarande ligga på topp 5 listan.
I går gjorde vi stora rundan i parken i en dimma som var så tät att jag undrade om jag skulle våga släppa henne? Hon får nämligen spel om hon inte kan se mig och kan rusa blint åt vilket håll som helst. Hon har luktsinne men det tycks fungera väldigt selektivt. Hon har ögon men hon verkar inte använda dem mer än för att tigga vid matbordet. Hon har vissa likheter med Lucky Luke, precis som han så drar hon snabbare än sin egen skugga, som hon dessutom är rädd för.
Det är inte ofta man kan se alikor på vattnet men nu när isen ligger så kanar de omkring precis som måsarna, ånkorna, sothönsen och för att inte tala om rörhönorna. Sällan har jag sett något så avigt som en rörhöna på is. Med de pladuskor till fötter de har så bjuder de upp till ett lustigt skådespel. Det är inte lätt att hålla balansen på hårt vatten när man är pippi. Tyvärr kan jag inte bjuda på några bilder eftersom jag var tvungen att hålla reda på ryamattan samtidigt som jag skulle försöka fotografera något som nätt och jämnt syntes.
Det gick, men ett tag var jag på väg att slå sönder något. När jag blev utloggad på grund av inaktivitet brast något. Jag hade nämligen precis fyllt i en uppgift som de ville ha och så har de mage att tycka att jag är inaktiv?!
Svärmor får byta bolag eller fixa själv hädanefter. Det sa jag förra året och året där innan också....
Till slut, med min "omoderna webbläsare" lyckades jag knö mig förbi alla hinder. Men så fick jag också åla, hasa, hoppa och gräva mig fram. Men det gick. Ut kom jag på andra sidan med 7 dokument varav tre är helt onödiga. Förmodligen har företaget en koppling till bläckförsäljarna. Kan de inte lura en på vikten så kan de alltid luras genom att skriva ut ett par sidor extra. Bara därför att...liksom. Det är uppenbart att de ska ha sista ordet på något vis. "Jaså du lyckades ta dig förbi alla hinder vi satt ut, hmm vad ska vi då hitta på för att jävlas med dig? Ahhh vi slösar med papper och bläck!!"
Jag har endast genomfört en god handling.
Den fick mig förvisso att undra vad i helvete det är som får mig att göra det.
Igen.
År efter år.
Nej, jag vill inte höra något om att jag är envis, hårdnackad eller liknande och därför får skylla mig själv.
Jag är faktiskt snäll!
Det säger alla som träffat mig mer än 8 gånger.
Innan dess tvivlar de starkt.
I går fanns det två missade samtal från någon okänd på min telefon och så småningom hade jag ett röstmeddelande. Det var från svärmor som bad mig att ringa snarast möjligast. Hennes tonfall fick mig att tro att, nu jävlar har det gått åt helvete, nu har de fått lägga in svärfar akut eller så har hon själv drabbats av, ja fan vat vad, men det lät dödsallvarligt. Alltså samlar jag mod och ringer upp och förväntar mig det värsta.
Det finns ett företag som fraktar gods kors och tvärs över landet. Svärmor brukar anlita dem. Varför förstår jag inte eftersom hon osar svavel varje gång hon talat om dem. Det finns liksom fler transportörer på marknaden. Vi kan kalla det för en lätt form av martyrskap. Hade det fungerat smärtfritt hade hon ju inte behövt engagera halva släkten varje gång hon ska ha iväg en större sändning. Det var hjälp med detta företag hon behövde när hon ringde. Hjälp med att skriva ut en fraktsedel. Det låter ju ganska enkelt och lagom okomplicerat tycker säkert du. Tji den. Jag har genomgått den proceduren de senaste tre åren, vilket svärmor alltid glömmer. Först hade de själva provat en halv dag för att få rätt på det sedan hade de börjat ringa runt till allt och alla, vilket i sig tar ytterligare en halv dag för man måste ju dra hela storyn i extended version varje gång man berättar den. Till slut hamnar de hos mig som suckar och tänker here we go again men tar mig an uppgiften som jag vet kommer att få mig lite lätt bindgalen innan jag är klar med den. Man måste nämligen ha en pc för att lösa uppgiften och den ohängde drulen i familjen råkar äga en sådan (tom 2 eftersom han fick en ny i present) alltså brukar det bli mittuppdrag att lösa denna problematik. Jag skred till verket i går kväll. Sidan som jag ska använda kommer upp och säger klar! Problemet är att den är blank. Inte så mycket som ett kommatecken finns där. Tack för den. Byter webbläsare eftersom jag vet att företaget är kinkigt. Samma resultat, en sida så blank att du kan spegla dig i den. Använder hela mitt register av finter och sidolöpningar för att komma förbi och in, men icke! Går inte. Tänker att jag kan inte ringa svärmor och ge henne en infarkt, jag spar det till i morgon (i dag). Sätter mig vid min egen maskin knappar mig fram det första beskedet jag får är att " your browser is low tech"!! och skulle jag vilja vara så vänlig och byta till en modernare. Tack för den. Känner mig ungefär som om jag satt med en Netscape Navigator från 95. I vilket fall som så kommer jag vidare och ta mig fan om inte den sidan finns i min burk?! Problemet kommer när jag skall knappa in vikten då läggs automatiskt en tvåa till när jag trycker på enter. En viss skillnad på 220 och 2202 kilo. Men visst, det är väl ett bra sätt att tjäna lite extra?! Gick inte att få rätt på, alltså byter jag läsare där det går alldeles utmärkt att få rätt kilo men jag kan inte knappa in kundnumret. Häpp! Tillbaka till ruta ett. 1 pc 1 Mac 4 olika webbläsare. Inte ett dugg närmre en fraktsedel. Det finns en pdf från ett tryckeri som man kan ladda ner och fylla i. Jättebra tänker jag. Den går att ladda ner men inte att öppna! En jäkla pdf, från ett tryckeri??!! Hur svårt ska det vara? Nu ska jag göra ytterligare ett försök vilket troligtvis kommer att göra mig gråhårig men det är bättre att jag får grått hår än att svärmor får en propp. Det allra bästa hade varit i fall detta transportföretag fick tummarna ur arslet och fixade till sin sida så att alla kan använda den. Oavsett pc eller Mac. Kan bankerna fixa det så kan fan ta mig de också. Önska mig lycka till eller övertyga mig om att jag klär i grått!
Underbart, jag behöver inte kräkas eller må illa resten av livet.
Man har beslutat sig för att lägga ner projektet att ersätta Plantan i Zeppelin.
Det finns alltså några tänkande varelser på den här planeten ändå??!
(För inte ens det här får mig att tro att någon gud skulle vara inblandad)
I dag ska jag va glad hela da'n.
Led Zeppelin söker ny sångare!??
Har väl sällan hört något så dumt.
Är fortfarande lite lätt chockskadad.
Skulle någon annan än Plantan sjunga i Zeppelin?
Så länge Plantan lever??!
Kan faktiskt inte tänka mig det.
Undrar dock vem som har modet att söka jobbet. Måste vara någon med ett hiskeligt ego. I bästa fall är det någon som aldrig hört bandet. Då kan det bli spännande. Men alla som hört mannen kan ju inte på fullt allvar ringa Page och säga; "jag tror jag fixar det, jag är rätt man!" Inte utan att ha heliumskalle.
Tänk om Roger Daltrey ringer? Då kräks jag på riktigt. Eller Enrique Eglesias eller ännu värre - hans far. Christer Sjögren?! Morrisey? Usch jag börjar bli illamående.
Bäst jag vilar en stund.
Ha, vilken blåsning vi gick på.
Här trodde man att man skulle gå på 50-årskalas och så hamnar man på ett bröllopp!
Vilken tur att jag hade varit inne i garderoben i tid och fixat utstyrseln och inte kommit invirad i ett lakan som jag ett tag lekte en tanke med. Hade sett något ut det, men eftersom jag var klädd i lakan förra gången så hade det kanske gått bra nu med. Jubilaren tillika bruden visste knappt till sig av glädje över att ha blåst oss alla.
Hon är förlåten, men bara nästan för jag hade inte min kamera med mig eftersom jag "bara" skulle på 50-års fest. Eftersom jag klätt mig fint på uppmaning av värdfolket så hade jag liksom inte plats för kameran. Jag och handväskor är ingen bra kombo. Jag är en fickmänniska. Handväskor glömmer jag bort. Ska jag ha en väska ska den åtmistone kunna få ner ett A4 block annars kan det vara. Pågen från landet som var med sa att han hade sin med sig, vad hjälpte det när han inte hade laddat batteriet? Många, nästan alla hade kamera. Utom jag! Jag som normalt sett är den familjens hovfotograf. Katastrof! Jag bryr mig liksom inte om andras bilder. Jag vill ha mina egna! Men visst jag förstår att jag inte blev tillfrågad denna gång, jag hade ju kunnat ana ugglor i mossen eller bröllopp på slottet.
Eftersom jag har klippkort på vännens bröllopp (allt enligt henne själv) förväntar jag mig att få reda på det nästa gång?! ;-)
Kom i säng vid sex i morse så livet är lite urlakat just nu. Gick ner i parken och matade fåglarna med lite ost och skinka. Då var jag populär kan jag lova. Måsarna åt faktiskt ur händerna, inte helt vanligt, men så var det också godis som serverades. Fast kallt som attan var det. Så det var vansinnigt skönt att komma hem igen. Varm choklad gjord på Vahlronakakao och en god mörk rom med massor med vispgrädde gjorde en på bättre humör!
Nu blir det soffsittning med chips.
Varför måste det vara den kallaste dagen på året i dag?
Är det för att jag skall ha kjol och strumpbyxor, modell nylon, tunnare?
Kyla+nylon=obehag! Men jag tänker fan inte raka benen, lite skydd ska jag ha kvar.
Det får bli krusbärsben under kläderna. Ingen ska dit och kolla i alla fall.
Jag tycker inte om kalasbyxor även om det är finmodell.
I morgon kommer jag att ha så där läskigt ont i skenbenen efter att ha gått i högklackat.
Med den onda rygg jag har så blir det inte så ofta klack på skorna, det får jag dessutom betala dyrt för dagen efter. Fattar inte att det kan göra så förbaskat ont, där är ju knappt någonting.
Så idag (i morgon) kommer jag att leva upp till devisen: Vill man vara fin får man lida pin?!
Jaja, nu är det dags att sätta på ansiktet, önska mig lycka till.
Maskerad är mer min modell.
Strunt samma det blir säkert en afton att minnas!
Sitter här och känner mig lite som Quasimodo.
Lite hängig alltså. Framför allt på en sida. Inte så snyggt.
Inte kul när man ska på finfest på slottet.
Allt klär en skönhet sägs det. Fan tro't. Inte ens en beautyqeen klär i svullna ögonlock som hänger ut över fransarna och praktiskt taget hotar din syn?! Miss universum klär inte i gråa sopsäckar under ögonen, hon heller. Den illröda fnasigheten som uppstod på grund av ett konstant rinnande öga går nog att dölja med någon universalkräm som smetar av sig på annat. Det värsta av allt är att jag kan inte längre säga att jag inte kommer på grund av min rinnande näsa. För det har faktiskt slutat. Det är sviterna efter som jag kämpar med nu.
Sällskapet leker med silkepapper som om inget hade hänt.
Men så behöver han ju inte bekymra sig om utseendet heller. Mitt alltså. Sitt eget struntar han i.
Jag borde gå in i garderoben och plocka fram det jag skall ha på mig och prova att det sitter som det ska.
Nu.
Inte i morgon 1 timme innan avfärd. Som jag brukar. Bara för att upptäcka att det där passar inte längre av en eller annan anledning. Eller att nå't odjur har varit framme och tuggat på olämpligt ställe, typ mitt fram där det syns som mest. Jag har ju trots allt varit vittne vid festföremålets giftemål en gång i tiden, iklädd en svartröd randig klänning med en slits som hette duga. Klänningen fick många uppskattande kommentarer. Många undrade var den kom i från. Hemifrån, blev svaret, jag har gjort den av ett gammalt påslakan.Poff! Där försvann det skimret. Ingen var intresserad längre. Så ni förstår att jag har trots allt ett rykte att leva upp till. Tror jag, kanske är jag glömd och förlåten?
Bäst jag går till garderoben.
Nu!
Här sitter jag och känner mig halvt förlamad, i alla fall i ansiktet. Vänstra sidan gör lite som den vill. Jag känner att det kittlar till och att det rinner från både öga och näsa. Jag lovar att det slår om till höger sida lagom till finkalaset vi ska bevista på måndag. Det finns tyvärr ingen vattenfast mascara eller annat smink som står emot dessa floder. Dessutom tror jag det är lättare att sminka ner mig på den ena sidan än att försöka sminka upp den taskiga sidan. Bäst är nog att i detta fall stanna hemma i stället för att smitta ner alla andra.
Nyår avlöpte i utomhusgrillningens tecken. Liten vildgris på spett. Några lösa ankbröst och en halv lax fick också känna värmen från grillen. Nu pratar jag stor hemmabyggd grill alltså, med tak och allt. Ingen köpegrill inte. Inte ens den flådigaste lyxWebern (eller vad tusan den nu heter, "grillarnas kung") kommer i närheten av detta mästerverk. Den är utgrävd i backen, stagad med stock och sten från omgivningen, är pyntad med allehanda upphittade ting för att blidka den ende grillgud som existerar: Cremos. (Börjar faktiskt tro att vi skulle kunna försörja oss ett tag på att åka runt till folk och bygga naturgrillar åt dem. Ja det vill säga jag marknadsför och de andra bygger... Dessutom kan vi sälja oss som grillmästare ock komma hem til folk och steka hela djur över glöd för dyra pengar.)
I år var det kallt!. Förra nyåret kunde man vara ute hur länge som helst, i år var man tvungen att gå in och värma sig med jämna mellanrum. Själv höll jag mig mest inomhus och fixade till allt annat som behövs för en lyckad grillmiddag. (Värdparet skall vid tillfälle få en vanlig jävla förskärare som man enkelt fixar tomater och lök med!!) Snörde ihop årets godaste glaze till grisen. Hastigt vin och citronfrästa pilgrimsmusslor till vegetarianerna. För en gång skull åt vi vid rimlig tid. Allt blev färdigt samtidigt. Alla åt på en gång utom vi som fixat allt, vi är aldrig speciellt hungriga efter en hel dags matjobbande. Lögn, värden (i detta fall) kan alltid äta men sällskapet och jag är rätt lika. Småätandet och matosen räcker långt. Vilket ju är rätt tråkigt, för alla andra hugger in av hjärtats lust och har verkligen sett fram emot detta, själv sitter man och petar i maten.
Tror vi var tretton vuxna och fem barn i ett ganska litet hus. Barnen for som en serpentin genom huset hela tiden och kommenderade oss att hälsa ordentligt på drottningen eller vem det nu kunde vara som kom gåendes. Så där höll kidsen på hur länge som helst. Ända till klockan började närma sig midnatt då stannade tiden plötsligt eller gick i varje fall väldigt långsamt. Var tredje minut från 23.20 var det någon unge som frågade vad klockan var. I år hade vi inga raketer. Raketmästaren var hemma med bruna febern. Men vi hade asiatiska lyktor som sällskapet färfärdigat med viss hjälp från gästerna. Så kvart i tolv stod vi och malde metatabletter. Två lyktor brann upp. Tre ville inte trots hårt arbete inte lyfta men alla de andra for till väders. Jättevackert när de försvinner i väg. Här hade jag ju tänkt att jag skulle dokumentera, korka upp skumpan och skåla med allt och alla. I stället var jag lykthållare medan sällskapet fyllde på bränsle och satte fjutt. Bubblet drack jag vid den vedeldade spisen i köket vid halvett-tiden när jag tinade upp fingrarna. Efter detta blev folk inte nyktrare. Konstigt?! Någon har nog ännu kaktustaggar både här och där. Emellanåt hade vi kortkorta perioder av kaos där så mycket hände samtidigt att vi nog måste sätta oss ner och gå igenom vem som såg vad för att få en hel historia. En barnstol och ett vinglas gick i kras. Det i sig är imponerande. Det fanns potentional till massförstörelse. Så mycket folk på så liten yta. Det är uppenbart att vi går att ha i möblerade rum... I alla fall stundtals. 
