Det var väl själva den, trodde att begravningen skulle bli ett slags slut. I stället fungerade den som en katalysator. Ett lager med bränsle för hjärnan att tumla runt i.
Till att börja med kan jag ju be alla de som inte har någon pappa alls om ursäkt för mitt påstående om "hur kul är det att mista sin pappa innan man fyllt 18" och alla som mist sin i ännu yngre år. Fast jag hoppades förstås att mitt citat inte skulle väcka anstöt utan mötas av en viss förståelse för situationen.
Det har varit en hård vecka, det ska erkännas. Många tankar om mitt eget tillkortakommande i många lägen. Många funderingar över mitt eget beteende. Hur uppfattas jag och hur uppfattar jag att jag uppfattas?! Det skiljer sig ganska mycket. Inte alltid och inte överallt, men tillräckligt för att jag ska ha fått mig en (förmodligen välförjänt) snyting.
Det är så tramsigt lätt att köra på i ullstrumporna.
Göra som man alltid gjort.
Tro att man är lyhörd fast än man snarare är lomhörd.
Se saker och ting med grumliga ögon fast själv inbillar man sig att man har en örns blick.
Som så många andra, tror jag.
Men tvivlet, tvivlet på min egen person, min egen förmåga, min roll som mamma, som livskamrat, som vän, som arbetskamrat, det har gnagt och det gnager än.
Troligtvis lär jag mig något om mig själv men det är så himla svårt att se sina påtalade brister med andras ögon. Man vill ju gärna styra upp bilden och säga, ja men så illa är det väl inte. Och, nej jag håller inte alls med dig det är du som uppfattat saken galet.
Det kan vara både och, ibland har jag rätt och ibland har jag fel fast jag är så övertygad om att det är jag som sitter inne med sanningen.
Så jag har pysslat med någon form av rannsakning den senaste veckan. Det har inte gjort mig gladare men kanske efterklokare.
Kanske kommer det ut en TanT som tänker innan hon talar.
Fast TanT själv tvivlar starkt även på detta.
TanT tänker i alla fall försöka.
Någon stans skymtar ett ljus i tunneln och jag tänker inte som Kafka att det kan vara ett tåg...
Mötte vandrande pinnen i går. Vi brukar mötas utanför Thomas tobak på Triangeln fredagmornar vid sju. Hon ska in och köpa en ranson rökverk och jag är som vanligt på väg till jobb. I går förvånade hon mig storligen genom att vara den som först tilltalade mig. Hon sa något i stil med " Nej, men vad är det för en trevlig liten dam som kommer här?!" Sedan tänkte hon efter och kom på att hon själv också var en trevlig dam. Därpå förvånar hon mig än mer genom att ge mig en kram. Vet inte om det var för att Thomas dök upp just då och hon blev extra lycklig över att veta att snart skulle hennes nikotinbegär stillas. Men hon sa inte att hon skulle handla rökverk hon skulle "växla pengar"!
På vägen till jobb tyckte jag att det inte var riktigt som vanligt. Väldigt mycket människor i 20-25-års åldern på Södra Förstadsgatan. Ni vet hur det är, man möter ungefär samma människor på samma ställe varje morgon. Det här var klart annorlunda. Vart skulle alla dessa vi denna tid? Jo de kom som myror till marmeladen. Marmeladen i det här fallet var en tillfällig butikslokal som hade utförsäljning av ett klädmärke jag aldrig hört talas om. (nu säger ju det inte speciellt mycket eftersom jag inte är så där jäkla road av paltor och dess designers) Det var tjocksmockt i butiken, klockan fem i sju en fredag morgon!? Likt lämlar strömmade de till från alla håll. Lite ovana vid den tidiga morgontimman lite ovana vid stadsdelen.
Dagen innan köpte jag mig en ny scanner. I affären satt den vackraste tjej jag sett på länge. Hon vände sig om och log när jag kom in. Jag dånade. Hon var så snygg att jag skämtsamt hoppades att hon inte skulle vara bländande smart också. Jag fick aldrig någon möjlighet att utröna något om detta eftersom jag blev betjänad av en trevlig yngling i hatt ganska omgående.
I dag ska Grus I Dojjan fira 40! Det tänker inte jag missa.
