I går låg det ett handskrivet kuvert innanför dörren när jag kom hem. Nyfiken blev jag, det är ju inte så ofta det inträffar nuförtiden. Försökte lista ut vem det kunde vara eftersom jag känner igen de flesta av minna vänners handstil. (Inte alla så klart, bara de som skickar brev och kort, jag är inte synsk som jag tidigare påtalat) Jag gick bet på den uppgiften men hoppades på en kul överraskning i alla fall.
Det fick jag.
Det var från ett jehovas vittne som beklagade sig över hur svårt det var att komma in i vår trappa och därför valde att skicka personliga brev i stället! Får man ljuga som jehovas? Förmodligen lika mycket som man får ljuga inom andra religiösa rörelser. Varför påstår jag att hon ljuger då? Jo, för i mitt hus är det inga problem att komma in Här drälller det emellanåt av allsköns folk som inte har här att göra, så det är inte det som är problemet. Dörrarna är av modell "saloon". Kan det vara så att dessa några av gud utvalda inte pallar att missionera från dörr till dörr på Möllan av ren och skär (inbillad) rädsla? Rädda för vem de ska möta? En muslim kanske? Någon med dreads ner till ändan? Jonkare? Sådana som jag?
Mig dödsdömde de när jag var femton. Justa metoder. Tur man inte var av bräckligare virke vid den åldern.
Men jag lever alltså fortfarande och i dag skriver man snälla små brev till mig där man är "övertygad om att jag kommer att uppleva fantastisk lycka och glädje om jag undersöker bibeln och själv upptäcker vilken skatt den egentligen är" De säger även att "lyckliga är de som är medvetna om sitt andliga behov" Och om jag skulle behöva hjälp så står de till mitt förfogande. jag kan skicka in bifogad kupong, eller besöka dem på vissa tider, det är fri entré och ingen kollekt tas!
Med följde ett blad som säger "kan man få svar på livets stora frågor?" Bland annat svaras det på vad som händer när man dör. "bibelns svar; När man dör upphör man att existera. De döda vet ingenting alls. Eftersom de döda inte kan tänka eller känna något kan de inte skada eller hjälpa dem som lever" Låter helt ok i mina öron.
På frågan "Kan man träffa de döda igen?" så går det tydligen alldeles utmärkt för bibeln svarar: "De flesta som dött kommer att få liv igen. Jesus lovade att de som är i minnesgravarna skall....komma ut"
Bra då begriper jag varför man söker upp folk som man dömt till döden?!
Vad är meningen med livet? Svar "Vi får ett meningsfullare liv om vi låter bibeln påverka våra beslut" Häpp!
Det finns ett gammalt uttryck som säger något om fjällen som skall falla från ögonlocken, detta tolkar jag som att man kommer att se klart? Upplever det som fjällen ligger kvar på de flesta som säger sig ha sett ljuset.
Jag skulle ha kunnat skriva något mycket elakare, syrligare, grymmare och vassare om vad jag egentligen tycker om religiösa fjånar. Framför allt frireligiösa sekter, men jag tror jag spar min energi till något bättre.
Scientologer se upp!
Dagen innan midsommarafton ringer sällskapet och undrar om jag vet vad han står och tittar på?! Näe, säger jag som vanligt och undrar varför han tror att jag är synsk, för det är inte första gången. Men om han nu trodde det då hade han ju inte behövt ringa. Eller?
I vilket fall som så står han och tittar på en liten råkunge som inte kan flyga för den har skadat vingen. Jag vet att sällskapets näst högsta önskan är en egen råka. (Den högsta är en egen korp) Alltså vet jag också att jag kommer att tillbringa midsommar med en råka. Sällskapet är blödig, jag är blödig alltså kan det bara sluta på ett sätt.
Råkan får följa med hem.
I en gammal pilsnerlåda fick den åka taxi, det är det inte så många av hans sort som gjort. Jag gick och köpte kattmat. Den var hungrig. Tillräckligt stor för att kunna äta själv men tycker precis som fåglar i det där ungstadiet, mycket skönare att bli matad.
Stackaren har förmodligen brutit vingen när den skulle lära sig flyga, skadan har sedan läkt fel viket gör att när han väl försöker så slår han (den) kullerbyttor istället. Inte bra.
Inte bra att ha så stor fågel hemma heller.
Bajs överallt.
Ringer ett ornitologsällskap som endast rekommenderar döden.
Men va fan, det kan jag ju inte. Inte kan jag slänga ut på gräsmattan igen för att ge skatorna en ny chans till att hacka sönder den. Inte kan jag slå ihjäl den själv.
Helvete.
Dumma sällskap som alltid ska hitta kvaddade pippiar. Livet vore mycket enklare om han inte såg dem.
Vi har tidigare haft en alika, det var en rolig skit. Den gjorde mig halvt döv på ena örat.
Den här råkan är lite äldre, lite mer reserverad inte lika sällskaplig men vill ändå inte vara ensam. Så länge vi fanns i närheten så satt han mest på en pall i köket, sa inte mycket, bara om man kivades med den så kom det ett litet krra. Lämnade vi hemmet då blev det fart på den. Trist att vara ensam, måste se om det finns något kul att hitta på. I det läget är jag tacksam över att den inte kan flyga. Det räckte fullgott med vad den hade lyckats med i alla fall. Bajs överallt.
Vi inser att det här kommer inte att gå. Vem har en voljär? Vem vill ha en skadad råka? Ingen så vitt vi vet.
Men så bestämde vi oss för att ta en lång midsommardagspromenad och tänkte gå genom Folkets Park, där kom idén till att fråga Frank på terrariet om han hade plats. Jag kom nämligen ihåg att han har en liten innergård där jag sett en koltrast lägga ägg och trivas och tänkte att det kan ju vara stället för en sådan som Igor. Som tur är är Frank lika vekhjärtad som vi är så nu bor Igor i parken istället. Lämnade honom/henne för en stund sedan och hoppas på att det kommer att fungera.
Jag ska aldrig mer ta hand om skadade fåglar, hör ni det.
Aldrig.
Inte ens jag själv tror på det där.
Han, den ohängde, gick ut sitt första gymnasieår i går.
Det gick väl bra förutom att han försökte smita från kören genom att dåna. Dålig stil, det har inte fått från mig?! Betygen blev hyfsade. Att det inte går bättre har inte med förmågan att göra snarare ovilja (ren och skär lathet) att göra.
Men vem är jag att gnälla. Jag vägrade att gå gymnasiet för jag fick inte gå den linje jag ville. Det är sant. Jag till och med ringde och skällde på rektorn. Den ohängde är som en sommarbris om man jämför med hans ömma moder i samma ålder. Orkanen har bedarrat med åren men nog är det stormvarning emellanåt och slutar blåsa, gör det aldrig.
När sonen (det blir så jobbigt att skriva "han den ohängde" varje gång) började på dagis (och nu måste jag upplysa alla läsare att detta som följer har inget med nostalgi att göra, möjligtvis att jag börjar bli till åren, men ni behöver inte plocka fram några näsdukar eller så) var bland det första han gjorde, en pistol av ett par duplobitar. Jag fann detta både komiskt och en smula, inte skrämmande, men väl förvånande. Inte så att grabben aldrig fått leka med pickadollor eller andra vapen. Men det fanns inte i leksakslådan och det var inga prylar som prioriterades, (Förmodligen därför hör jag "vän av ordning" viska) I morse när jag varit ute i regnet (iförd gummistövlar och försvarets regnkappa årgång -60) såg jag i skyltfönstret det ni ser på bilden. En liten godisfylld handgranat. Made in China. Säljs i en butik vars namn ska få den att verka amerikansk. I själva verket ägs den av araber och de flesta kunderna kommer från mellanöstern. Plastic fantastic i allt. Naturmaterial såsom bomull och trä göre sig icke besvär i ett av dessa plastens mekka.
Men jag blev upprörd på något vis. Gillar inte tanken på att man ska köpa små godiskulor förpackade i form av en handgranat. Oavsett var den är tillverkad. Många av de som handlar där är flyktingar, de köper massor med pistoler och liknande till sina ungar. Jag kan tycka att det är underligt men jag kan också någon stans förstå det. Det är väl inte märkligare än att vi som inte varit i krig på ett par hundra år måste tydligen tillfredställa oss genom att betala för att leka krig ett par timmar genom att skjuta färgpatroner på varandra
Eller rättare, jag fattar det inte. Betala för att leka krig?!
Varför blev jag upprörd, är det värre med en godishandgranat än en pistol gjord av ett par bitar duplo? På något vis tycker jag det utan att kunna klargöra exakt varför just nu. Men det kanske klarnar.
På tal om granater så fick sonen kallelse från pliktverket häromveckan. Han tittade på mig, log sitt bredaste leende och sa, glöm det mamma, glöm det. Så lätt blir du inte av med mig!
Jävla morsgris!PussÅKram!
Har ni varit på baksidan av Ålens på Södergatan på senare tid?
Om inte, tycker jag att ni ska ta er dit.
Bostadskomplexet som man på nå'n konstig vänster lyckats klämma in på den gamla parkeringsplatsen är riktigt snyggt. Mina bilder kan inte göra någon rättvisa så därför ska ni gå dit och kolla själva. Ibland lyckas man riktigt bra med att stoppa in sprillans nytt bland det gamla. Ibland inte alls. Bunkern är lika ful som den alltid varit, undrar vad tusan man tänkte på när man smällde upp den. Att det skulle vara nytt, futuristiskt eller var det så enkelt som att det skulle påminna om en gråsosse? Var det senaste alternativet man var ute efter så lyckades man verkligen! Ålens har dock räddat fasaden (fadäsen) på framsidan med glas men varför gjorde man inget åt baksidan? Ännu större anledning nu när man fått snygg granne.
Jycken på bilden har fått vara med om en del i sitt liv.
Först tror jag han blev köpt som leksak åt familjens barn. Det fungerade troligtvis hyfsat så länge han var liten och söt. Han är fortfarande liten och söt, har alltid varit, och kommer så att förbli. Som leksak blev han förmodligen tråkig därför försökte familjen sälja honom. Till vem som helst. De lyckas till slut sälja honom till en något försupen gammal krigsskadad jugge som har förälskat sig grymt i honom.
Problemet var att juggen bodde i industrilängan där vi hade vår dåvarande verkstad. Han bodde i en husvagn inne i längan. Förutom hans egen svets- och plåtverkstad så fanns det en svarvare, en målare, en skoterklubb också vi och vårt snickeri. Ja och en annan galen svetsare också som kom från något av arabländerna.(Hans landsmän hade ett och annat att säga om hans uppförande.) Han åt gladeligen gris och drack sprit så det stod hätliga till och gav så att säga fan i Allah.
Jag möttes en morgon av en strålande glad jugge som undrade om jag kunde gissa vad han gjort kvällen innen. Köpt hund sa jag. Va?! Hur kan du veta det? Så full och så förlskad som du var kunde kvällen bara sluta på ett sätt!
Hur som helst så var detta inte den bästa av miljöer för en liten rädd pekingese. Juggen försökte då ge den till målaren som redan hade två eller tre av samma sort. Det gick så där. Eller närmre bestämt inte mer än två dagar. Så där satt han snart igen, gråtmild med en hund i famnen. Han försökte sälja den till oss, till sonen, till alla som kom till firman. Inget napp. Då försökte han ge bort den. Lyckades ungefär lika bra.
Jag tog hem den stackarn ett par dagar för att han skulle slippa ifrån detta bullriga skitiga och dammiga ställe. Sa till juggen att han fick fan hitta ett nytt hem till efter helgen för den stackarn kunde ju inte bo sådär. Någonstans visste jag ju att han inte skulle hitta någon så jag sa att jag kunde prova med min mor, se om hon ville ha honom. Gratis.
Jag är inte dummare än att jag vet att det är mycket svårare att säga nej när man väl träffat den lille Loppan som vi döpte honom till. Men min mor sa nej, det går inte, klarar inte av det nu. Ok sa jag, jag letar vidare.
När ska du lämna tillbaks honom sa moren min.
På måndag, sa jag.
Söndag eftermiddag var min mor ägare till en hund!
Juggen blev både glad och ledsen. Loppan ville gärna bli klappad men han lade sig alltid en bit ifrån. Jättesnäll och jättekelen men höll sig alltid på avstånd. Själv tänkte jag att det är inte mycket hund kvar i den där räddharen. Det tog en månad sedan var han herre i huset. Fick inte kallas för Loppan utan nu var det Kompis som gällde. Själv tycke jag Loppan är betydligt roligare men nu är det ju inte jag som ska leva med honom så Kompis får väl gå an, då.
Tiden går, han lindar morsan runt hela tassen. Tror att alla andra finns till för hans skull. Som de flesta andra jyckar. Livet går sin gilla gång tills han en dag råkar möta en sibirisk Lajka som i pur förvåning över att det kom någon runt hörnet, försökte göra slarvsylta av honom.
Han blev ett öga fattigare och känner sig lite osäker på medelstora ljusa jyckar annars mår han efter omständigheterna bra. Han känner sig som en kung för nu pjattar ju alla med honom.
Undrar om han ska behöva vara med om fler omstörtande händelser i livet eller om det är nog nu?
