Om det var mitt barn...

som hade rusat in på plan och attackerat målvakten,
så vet jag inte riktigt vad jag hade gjort.

Nu har jag ju mycket svårt att föreställa mig den ohängde att få för sig något sådant för han kan knappt skilja ett fotbollslag från ett annat men tanken har ändå föresvävat mig.

Hur kändes det att titta på tv:n eller höra på radion det som hände och inse att det är mitt barn som gjort detta?!

Jag såg i tidningarna att familjen gått ut med ett öppet brev där de ber att grabben ska få en rättvis dom. Vad är en rättvis dom i det här fallet?
Som förälder så kan du ju inte ha varit blind för ditt barns fritidsintresse. Inte helt och hållet. Klart att jag inte vet allt min son håller på med och jag hoppas verkligen inte att han överraskar mig på något negativt vis en vacker dag.

Jag vill ju knappast kalla det ett fotbollsintresse när man verkar mer inriktad på att irritera sig på motståndarlagets supportrar. Men i dag verkar det som om att man inte får gilla ett lag utan att mer eller mindre hata dess motståndare. En viss rivalitet har ju alltid funnits och ska ju finnas för spänningens skull men det är fortfarande på plan som matchen skall avgöras. Av lagen. Inte av supportrarna eller vad de nu skall kallas.

Vad tänkte snubben när han brände av raketen (nu förutsätter jag att dagens uppgifter stämmer) och därefter tar sig in på planen för att gå till attack mot HIF's målvakt. Kan man säga att han tänkte. Ja det kan man, annars hade han bara handlat instinktivt och då vete fan om han ska få gå lös bland andra.
Självklart blir man lack när motståndarna gör mål, det hör till, men vad ska jag som publik göra åt det? Mitt jobb är möjligtvis att sporra mitt lag efter bästa förmåga att prestera än bättre. På läktaren.
Åter igen, vad tänkte killen? "Öh jag blev så förbannad när HIF gjorde mål att jag bara var tvungen att bränna av en fyrverkeripjäs mot och sedan gå in och hälsa på deras målvakt?!"
Trodde han på fullt allvar att han skulle eliminera målvakten så att det blev lättare för Malmö att göra mål? Trodde han på dessutom att folk skulle hylla honom för detta?
Tänkte han tanken att de enda som möjligtvis älskar honom just nu är Helsingborgare. Förmodligen inte. Han tänkte inte, så enkelt är det och då kommer vi tillbaka till det jag sa innan att då vete fan om han ska gå lös bland vanligt folk.
För kan man inte inse konsekvensen av sitt handlande, och i detta fallet handlar det inte om att handduken blir skitig om jag torkar mig på den innan jag tvättat händerna, så bör man tas om hand tills man lärt sig detta.

Men åter till tanken om det var min son det gällde.
Hade jag inte gjort mitt bästa för att finna förmildrande omständigheter? Hade jag inte sökt få andra att förstå att han inte är så'n egentligen. Hade jag möjligtvis lagt skulden på hans kamrater, på politikerna, samhället i stort?
Jag vet inte, jag vet bara att jag tänkt annorlunda om det var mitt barn det gällde. Det är mycket lättare att tycka att ett främmande barn ska hängas ut och hudflängas.

Men, men, med detta menar jag inte att det på något vis är försvarbart, det som är gjort. Jag är lycklig som slipper vara den mamman. Mamman som måste undra; hur i helvete kunde det gå så här? Kunde jag gjort på något annat vis? Var gick det fel? Är det mitt fel?

Om man ska tro det man läst och hört så är detta inte en mönstergosse, han har tydligen legat på gränsen till dumheter ett bra tag.
Men inte kan jag tro att han ens var snubblande nära att förstå vad efterspelet till hans lilla uppvisning skulle bli.
Undrar om han kommer att känna av att han är hatad nu? Precis som han hatar?
Jag hatar inte honom, jag hatar inte HIF-supportrar, inte några andra heller.
(Utan motståndare ingen match, ingen liga. Så enkelt är det, så den som gillar fotboll borde ju bara vara glad åt detta faktum.)
Men den stora mobben är i gång, den som säger att "du skall icke" har snabbt släppt på den regeln och visar sig själv vara likadan.
Trist.
Men inte oväntat.

Ett saftigt bötesbelopp är att vänta, så saftigt att han aldrig kommer att kunna betala tillbaka om han inte vinner storvinsten på Lotto. Han kommer för evigt att bli hågkommen för vad han gjorde den dagen i maj med 24 000 förväntansfulla på läktarna. Årets match så här långt skulle avgöras. Stämningen är på topp. Folk var glada och upprymda. Det talades om folkfest.
Ingen kommer att glömma honom.
Inte många vill ha med honom att göra mer än möjligtvis en och annan Helsingborgare som tyckte att han gjorde bra i från sig.
Många vill honom illa.
Jag kan på sätt och vis förstå dem men det gör bara dem till samma sorts människa.
Icke tänkande.
Och det ändrar inte på resultatet.

Han måste rimligtvis ställa sig frågan; varför tänkte jag mig inte för?!
Tusentals gånger.
Undrar om han har något bra svar?

Så slår det mig att han kanske planerat detta?!
Han tänkte kanske att nu jävlar ska jag skrämma skiten ur honom?!
Han kanske skulle göra det igen om han fick en chans.

Jag är jävligt glad att jag inte är hans mamma!


ps bilden är från 16 maj 1976 MFF mötte Elfsborg och vann med hela 6-0

Var går gränsen?

Jag har varit tyst länge nu.
Eller, tyst har jag väl inte varit, bara inte så medelsam.
Har fört en inre dialog, (ja dialog inte monolog) dagligen om en massa saker.
Somligt borde kanske kommit på pränt eftersom jag då tänkt ett varv till.
Förmodligen är det därför. Jag har inte varit färdigtänkt och då går det inte att skriva heller.
Eller så har jag tänkt så mycket att allt varit fullkomligt glasklart och jag har inte funnit någon anledning att älta det igen.
Faktum är att jag vet inte mer än att jag saknat mitt eget skrivande ibland?!
Det är ganska skönt att ventilera sig på detta vis, blir lite mer substans än att hålla allt inne i skallen.

Dagens tanke är just; var går gränsen?
När är du utsatt för ett övergrepp?
Är det när du själv begriper det eller när någon annan gör det?
Blev du utsatt även om du fattade vad som hände och du slingrade dig undan?

När jag var yngre fanns det på vår gård en snubbe som sålde och servade trädgårdsmaksiner modell större. Han hade en massa hundar som jag brukade gå ut med. Han hade också en väldigt söt son vars namn jag glömt för länge sedan. Jag var så där avståndsförälskad som man bara kan bli i 11-12-års åldern innan sexualiteten sätter fart. Han var söt och jag gillade att kolla in honom. Mer än så var det inte. Förmodligen struntade han fullständigt i mig för han var ett par år äldre och tjejerna hängde nog i klasar runt honom.
En som däremot inte struntade i mig var hans farsa.
En dag tryckte han upp mig mot väggen tungkysste mig och fingrade både här och där. Själv var jag ganska okysst och totalt ointresserad. Framför allt av honom! Jag både förstod vad som skedde och samtidigt inte. Min sexualitet var som sagt inte väckt, alltså begrep jag inte varför han gjorde som han gjorde samtidigt förstod jag att det här var inte riktigt bra. Jag slingrade mig ur situationen bokstavligt talat och gick därifrån.
Nu var det inte så att jag aldrig mer gick dit, men jag gick aldrig in till hundarna om det inte fanns någon annan där också. Jag har inget minne av att han skulle sagt något om att jag inte fick säga det till någon men det var ju inte heller något som jag gärna berättade för någon annan. Jag kan inte minnas att det upprepades så det gjorde det förmodligen inte heller.
Jag kan ju inte med bästa vilja i världen påstå att jag skulle tagit någon som helst skada av denna händelse så det är inte därför jag funderar över det.
Tanken som slår mig är snarare, gjorde han detta med andra småtjejer?
Var jag en engångsföreteelse eller var detta något han gjorde när han kunde?

Några år senare råkade jag ut för en ännu äldre man som också tyckte det var kul att pilla på unga flickor. Han fick pilla en gång men det var nog mest för att jag blev så överrumplad av situationen att det tog mig en stund att fatta vad som försiggick. Att han den då högt aktade skribenten som hade en underskön hustru ville leka med mitt underliv gick över mitt förstånd. (jag bodde hemma hos dem ett par dagar) På något vis slingrade jag mig ur den situationen också och såg till att aldrig vara ensam med honom igen, i alla fall inte utan tillräckligt med kläder på mig. Det upprepades aldrig.
Berättade jag för någon? Nej.
Varför? Ja, varför skulle jag berätta en sådan sak? Vem skulle jag berätta det för?
Gjorde han så med andra allt för unga damer också?
Eller var jag ett engångstillfälle?

Sådant får jag aldrig veta och jag har som sagt inte funderat över händelserna förrän nu när Sjöberg fick media att pinka på sig.

Var går gränsen?

Hur många barn och i dag vuxna lever med skam och skuld över det som de blir/blivit utsatta för? Hur många är/kommer att bli kvaddade för livet för att vuxna inte kan sätta gränser?