torsdag 5 maj 2011

Var går gränsen?




Jag har varit tyst länge nu.
Eller, tyst har jag väl inte varit, bara inte så medelsam.
Har fört en inre dialog, (ja dialog inte monolog) dagligen om en massa saker.
Somligt borde kanske kommit på pränt eftersom jag då tänkt ett varv till.
Förmodligen är det därför. Jag har inte varit färdigtänkt och då går det inte att skriva heller.
Eller så har jag tänkt så mycket att allt varit fullkomligt glasklart och jag har inte funnit någon anledning att älta det igen.
Faktum är att jag vet inte mer än att jag saknat mitt eget skrivande ibland?!
Det är ganska skönt att ventilera sig på detta vis, blir lite mer substans än att hålla allt inne i skallen.

Dagens tanke är just; var går gränsen?
När är du utsatt för ett övergrepp?
Är det när du själv begriper det eller när någon annan gör det?
Blev du utsatt även om du fattade vad som hände och du slingrade dig undan?

När jag var yngre fanns det på vår gård en snubbe som sålde och servade trädgårdsmaksiner modell större. Han hade en massa hundar som jag brukade gå ut med. Han hade också en väldigt söt son vars namn jag glömt för länge sedan. Jag var så där avståndsförälskad som man bara kan bli i 11-12-års åldern innan sexualiteten sätter fart. Han var söt och jag gillade att kolla in honom. Mer än så var det inte. Förmodligen struntade han fullständigt i mig för han var ett par år äldre och tjejerna hängde nog i klasar runt honom.
En som däremot inte struntade i mig var hans farsa.
En dag tryckte han upp mig mot väggen tungkysste mig och fingrade både här och där. Själv var jag ganska okysst och totalt ointresserad. Framför allt av honom! Jag både förstod vad som skedde och samtidigt inte. Min sexualitet var som sagt inte väckt, alltså begrep jag inte varför han gjorde som han gjorde samtidigt förstod jag att det här var inte riktigt bra. Jag slingrade mig ur situationen bokstavligt talat och gick därifrån.
Nu var det inte så att jag aldrig mer gick dit, men jag gick aldrig in till hundarna om det inte fanns någon annan där också. Jag har inget minne av att han skulle sagt något om att jag inte fick säga det till någon men det var ju inte heller något som jag gärna berättade för någon annan. Jag kan inte minnas att det upprepades så det gjorde det förmodligen inte heller.
Jag kan ju inte med bästa vilja i världen påstå att jag skulle tagit någon som helst skada av denna händelse så det är inte därför jag funderar över det.
Tanken som slår mig är snarare, gjorde han detta med andra småtjejer?
Var jag en engångsföreteelse eller var detta något han gjorde när han kunde?

Några år senare råkade jag ut för en ännu äldre man som också tyckte det var kul att pilla på unga flickor. Han fick pilla en gång men det var nog mest för att jag blev så överrumplad av situationen att det tog mig en stund att fatta vad som försiggick. Att han den då högt aktade skribenten som hade en underskön hustru ville leka med mitt underliv gick över mitt förstånd. (jag bodde hemma hos dem ett par dagar) På något vis slingrade jag mig ur den situationen också och såg till att aldrig vara ensam med honom igen, i alla fall inte utan tillräckligt med kläder på mig. Det upprepades aldrig.
Berättade jag för någon? Nej.
Varför? Ja, varför skulle jag berätta en sådan sak? Vem skulle jag berätta det för?
Gjorde han så med andra allt för unga damer också?
Eller var jag ett engångstillfälle?

Sådant får jag aldrig veta och jag har som sagt inte funderat över händelserna förrän nu när Sjöberg fick media att pinka på sig.

Var går gränsen?

Hur många barn och i dag vuxna lever med skam och skuld över det som de blir/blivit utsatta för? Hur många är/kommer att bli kvaddade för livet för att vuxna inte kan sätta gränser?

Inga kommentarer: