Inte igen

Dagen började så bra.

Det var bara 20° vid sextiden.

Fan vad skönt, lite moln och svalka sista dagen på jobb innan semestern. Det är ju normalt sett varmt i köket redan innan och det blir inte ett dugg svalare av att det är varmare än normalt utomhus.

Tvärtom.

På vägen mötte jag nästan inga människor alls. Typiskt semestertomt. Inte ens grönsakshandlarna på Triangelen var på plats. Undrade om det hade med ramadan att göra? Tror inte det, var nog bara sena. Pengar brukar regera.

Runt hörnet möter jag hon som jag trodde hette Maja men som faktiskt heter Marianne, hon skulle köpa sina cigarrer som vanligt och vi önskar varandra en god morgon.

Nästan framme vid jobb, sitter en ensam kvinna på en bänk, jag tittar lite närmre och ser att det är H. Det är inget ovanligt att möta henne på morgnarna, det har vi gjort hur många gånger som helst. Det vill säga vi möts. Kommande från var sitt håll, önskar varandra en god morgon och ibland säger vi något mer om vi känner för det.

Men där satt hon.

Strålade som solen som just denna något svalare morgon dolde sig bak molnen.

Hej - God morgon, säger jag och undrar varför hon sitter där. Tänker att, ja kanske just för att det var en morgon att andas. Men nej (och ja) där satt hon och väntade på mig!

Med sig hade hon en bukett av margeritor en dahlia, lite hjärtans fröjd (citronmeliss) och basilika, till mig!? För att jag skulle få en fin start på min sista dag innan jag gick på semester. Tänka sig?! Jag blev så glad och rörd. Dessutom fick jag en jättefin gammal teburk från en numera sedan länge nerlagd delikatessbutik i stan. Som låg på min gata. Nu ska burken återbördas till sina forna marker igen. I vårt nya kök i vår nya lägenhet.

Tänka sig att någon gör något sådant!

Vilken start på en molnig dag.

Väl på jobb konstaterar jag och kökschefen att det hade varit bättre om klockan varit två och lunchen var över och vi snart skulle börja städa undan och lämna stället med vår hägrande semester framför oss. Nu var ju klockan bara halv åtta så det var bara att köra på som vanligt. Inte blev det så svalt som vi hoppats men saker rullade på som det brukar utan större mankemang.

Lunchen är över, dags att packa i hop. Jag myser lite för jag sluter lite tidigare än de andra, tänker att jag byter om, tar min vanliga fredagscigg och sedan går jag hem och påbörjar min välförtjänta fritid. (Som förvisso mest kommer att bestå av en helvetisk massa spacklande, slipande, spacklande, vävande och målande. För att inte tala om golvet som ska läggas och köket som ska bytas, men det är ok, för en gång skull ska vi renovera åt oss själva och inte andra)

Ska bara säga hej då till de som jobbar med när jag blir hejdad av L som vill prata med mig i köket. Öh, ja, visst, vad är det frågan om? Jag tror så klart att det har med jobbet att göra.

Icke så.

Nej, här tog glädjen slut. Medan jag var nere och bytte om kommer x in och talar om att y är död. Han bestämde sig för att lämna det här livet. Han bestämde detta och lämnar efter sig sin fru, en dotter sedan tidigare och alla andra som har någon form av relation till honom.

Bara så där.

Självklart är det inte bara så där, det begriper ju jag också.

Men ändå, ytterligare en människa som inte orkar med detta liv och väljer att ända det.

Och som jag ser det just nu, inte en tanke på de närmsta som finns kvar.

Fy fan vad jag är arg och ledsen.

Och då är min ilska och ledsamhet absolut inget att jämföra med dem står närmst.

Jävlahelvetesskit!!

Så, vilken tur att jag fick en så bra början på min dag i alla fall, det är jag ännu mer tacksam över nu.

33° i skuggan

Varför lyckas jag pricka in världens största tvätthög som måste tas i tu med på årets varmaste dag?

Varför måste kycklingkrematoriet i botten av huset envisas med att ha sin bakdörr öppen så fort det börjar bli varmt? Det kan knappast vara så att de tror att de ska locka ner mig som kund med den kväljande fågelfettsdoften. Dessutom är det så att dörren ska vara stängd. Den får inte stå öppen men när man påtalar detta kan ingen av dem tala svenska. Bara sådär på ett ögonblick. Men vill jag köpa en falafel då begriper de...

Varför måste den sista skvätten mjölk skära sig fullständigt när jag ska skumma den till min välförtjänta latte?

Varför sitter jag framför min dator i stället för att vara ute i det fina vädret?!

Varför lyckas inte ens måsarna hålla truten i detta varma väder?

Varför måste jag ha fel på termostaten och svettas hundra ggr mer än alla andra?

Varför tror min hyresvärd att han inte behöver renovera lägenheten jag vill byta till mig? Varför tycker de inte att det är rimligt, när den senaste hyresgästen bott där i 13 år och det var inte nyrenoverat när de flyttade in?!

Varför stjäl någon allt städmaterial i tvättstugan?

Varför blockerar husets invånare utgången till porten med sina cyklar?

Varför måste man stå och röka på vindsavsatsen och fimpa på golvet och i trappan?

Varför måste någon sätta upp dumma klisterlappar i hissen med politiska budskap som jag ger fullständigt fan i?!

Varför vill inte mina porslinsblommor blomma? (Ja förutom en galning som inte gör något annat)

Varför står det en papegojbur utanför min dörr?

Varför är det inget gott i kylen?

Varför är jag så jäkla gnällig?

Tur att jag i alla fall har hemgjord jordgubbsglass och björnbärssorbet i frysen!

Hirkum Pirkum 2010

Nu närmar den sig.

Fianlen.

Den där som får världen att stanna.

Den som till och med får mig att stanna till.

Bromssträckan har varat ett tag nu.

Besvikelsen över att Sverige inte är med var väl första klossen.

Danskarna åkte ur. Snabbt och enkelt.

Brasilien, mitt lag, (har man hälsat på Pelé så har man) är inte heller med på tapeten längre!

Trots alla "mina" motgångar har jag stannat kvar vid apparaten och insett att jag troligtvis för första gången i mitt liv hållit på Tyskland! (I alla fall i fotboll)

Tyskarna har alltid varit bra. Många gånger alltför bra. Alltför effektiva. Tråkiga. Tyska.

Men aldrig att jag hejat på dem, fast det har jag ju sällan behövt heller. Brassarna har i de flesta fall hängt med länge och jag har inte ställt om till något annat lag att hålla på i fall de inte tagit sig till final.

Men tyskarnas första match i gruppspelet väckte en nyfikenhet.

Är detta avfällingarna till det gamla tyska maskineriet, det som kunde mala sönder vad som helst medan man somnade?

Det jag såg gjorde mig glad, jag log och skrattade och trodde att jag sett ett engångstillfälle.

Icke.

När det var dags för Englandsmatchen rådde inget tvivel om vilket lag jag höll på. Det kändes underligt. Det vore naturligare på något vis att hålla på Engländarna, mitt liv är klart mer färgat av öriket i Atlanten, jag har fler vänner därifrån än från Schweinhaxeland....

Men denna gång ville jag annorlunda. Bort med de trista bratsen från England, in med die junge deutchen, som spelar boll så att jag starkt funderar på att följa Bundesliga lite närmre.

Undrar om det är all surkålen jag ätit som börjar sätta sina spår?

Jevern med sin suveräna torra beska kanske också har gjort sitt till?

Kanske är det B min gamla vän? Fast hon och fotboll, det är väl som jag och dansband, det finns men det är inget vi bryr oss om.

Har jag helt enkelt blivit lättflörtad?

Kan det vara så att jag föredrar kul bollspel framför tråkigt?

Kan vara så enkelt.

Hoppas det bär hela vägen fram, men så som jag tippat hittills så ska jag kanske inte hoppas för mycket?!

Har länge tänkt skriva något om hur dum människan är.

Exemplen är alldeles för många.

Men det här med 22 män (?),(ja, jag ifrågasätter starkt vad man ska kalla italienska morsgrisar) och en enda boll har faktiskt fått mig på andra tankar.

Spar skiten till en annan gång.

Hyllesaften är klar och kommer att minna om sommaren även mitt i vintern.

Hittade äkta Johannesört på en rivningstomt här i stan så nu håller jag på med kräftsnapsen.

Det är den som syns på bilden.

Nu ska jag snart värma upp rören till TV:n inför semin, (ja jag har fortfarande tjockistv) och hoppas på underhållning av högsta kvalitet!