Pensionärer

finns det gott om.
Tyvärr så träffar man mest sura griniga typer som är så bittra att deras själar håller på att fräta dem sönder och samman. Tack och lov så är inte merparten sådana. Vet inte varför de "goda" håller sig inomhus eller så lyckas de göra sig osynliga när de vistas på stan.
Befinn dig aldrig i en butik som lockar med extrapriser på kaffe eller något annat åtråvärt. Du riskerar att bli överkörd och nertrampad av tidigare nämnda personer. Jag gjorde misstaget en gång. Det gör jag aldrig om. Jag råkade helt enkelt befinna mig i fel affär vid rätt tillfälle eller om det nu var tvärtom. Denna butik hade vid tillfället någon billig charkvara och eftersom jag skulle ha kalas så tänkte att det var ju bra, då skall jag passa på att handla lite. Men disken var renblåst och runtikring kretsade tanterna och farbröderna med sina vagnar likt fåglar vid ett utfodringsställe. Lite läskigt vill jag lova. Detta fick mig att ana att det vankades mer av det goda så jag tänkte att jag handlar det jag behöver och återkommer senare för att plocka upp lite av den hägrande lockvaran. I ögonvrån syns ett biträde komma med en stor vagn full med kött, samtidigt ser jag hur alla panschisarna går till attack. Hujeda. Det är ett minne jag kan vara för utan. Allt lugnar sig efter en stund och jag tänker att jag får kolla om det kan finnas några smulor kvar till en oerfaren jägare som jag. Jo minsann där ligger några ynkans paket som jag tänkte lägga vantarna på.
Då händer det!
Pang!
En osannolik smärta.
Hjälp! någon har skurit av mig hälsenorna!
Du milde, jag råkade komma före en stackars tant som inte fått något! Men eftersom hon kört på mig så kan jag inte påstå att jag var på gott humör eller speciellt välvilligt inställd till situationen alltså vänder jag mig om för att fråga kärringen vad i hela fridens da'r hon håller på med. Då visar det sig att hon skulle lägga tillbaks några paket. Hon hade tagit för mycket, upphetsad som hon blev i stridens hetta!
Varför hon hade så bråttom att lämna tillbaks dem att hon måste köra över mig på vägen blev jag aldrig klok på!
Se detta som en varning!

Jag återkommer till barnvagnarna. Skall bara äta först så blodsockret kommer i balans.
För allas bästa...

Barnvagnar

Jaja, jag skulle skriva om barnvagnar i bredd, jag återkommer så fort jag varit nere och slagits med några bittra pangsjonister i den lokala butiken. Det blir lite vassare då.
Vi ses snart!

Cyklistjävlar

Grrr vad jag blir förbannad på alla som måste hålla på att flänga fram på trottoarerna.
På cykel.
Jävla ofog är vad det är.
Det är inte det att de tar mer plats, för det gör de inte. Det är farten. På en gångbana/trottoar förväntar man sig att alla rör sig i ungefär samma hastighet. Jag blir lika rädd varje gång en cyklist kommer farande som ett jehu när jag sticker ut näsan genom dörren. Jag är inte det minsta övertygad om att den som cyklar alltid kan stanna på fläcken. Vad händer om man trampar fel, vinglar till eller viker av åt fel håll? Mer än en har fått uppsöka sjukhus för att de blivit påkörda av cyklister på trottoarer.
Jag har full förståelse för att man kanske inte vill vistas på gatan bland bilarna. För där råder en lag värre än djungelns. Men använd då för helvete de cykelbanor som finns! Dem är det gott om!
Det är lätt att tro att detta fenomen gäller en viss grupp i samhället. Icke. Alla cyklar på trottoaren. Barn. Pensionärer. Föräldrar med barn på pakethållaren.
Finns en viss risk för att det en dag står följande på löpsedeln; Cyklist allvarligt skadad av uppretad fotgängare. Denna fotgängare kan vara jag. Den som riskerar att få en käpp i hjulet är den idiot som kommer bakom mig och plingar med sin cykelklocka för att jag skall flytta mig så personen i fråga kan få fritt blås!
Vi kanske ska färga alla cykelbanor i en skarp tydlig kulör så att det liksom inte går att missta sig på vilket som är vad. För det verkar ju utan tvivel som att det är svårt att se skillnad på cykelbana/gångbana/trottoar.

I nästa avsnitt skall jag utgjuta mig över barnvagnar i bredd!

Kram

Mat

Vilken underlig rubrik för att vara jag, eller hur ;-)
I kväll (svt1 22.45) visas Mat, Dryck, Man, Kvinna. En tidig Ang Lee film.
Om du inte redan sett den. Se den. Men se för tusan till att vara mätt.
En mer snålvattenframkallande film får man leta efter.
Jag tror att jag skulle ge en lilltå för att få vara med om en liknande.
Måltid alltså, inte film.

Nu ska jag strax hasta in till Lund.
Kråkorna och råkornas stad.
Jag är så avundsjuk.

En svägerska tycker att jag är konstig som bara förstorar bilder på insekter,
grodor och paddor för att inte tala om fåglar. Hon tycker att det mer normala
borde vara att förstora bilder på man och barn. Amen, de ser jag ju varje dag?!
Den ohängde har jag dessuom bilder på så jag kan fylla ett antal album.
Roligare att titta på alla konstiga kryp och djur jag lyckats fånga på bild.

Men så ska man kanske inte heller applicera uttrycket normal på mig?!

Ha en god fredag!

PussÅKram

Mitt i prick

"Det finns hundra miljoner vapenägare i det här landet och ingen av dem kommer att råka ut för någon olycka idag. Vapenolyckor händer bara när vapen kombineras med droger, alkohol, dåliga föräldrar och dålig uppfostran. Punkt slut!"

Detta är ett citat av en vapenkåt man i USA. Han har på sätt och vis rätt men skall dessa vapenlobbyister alltid kunna skylla på att det är inte vapnet utan den med vapnet som ställer till det? För det är ju uppenbarligen inte så att det bara är väluppfostrade människor som inte nyttjar droger eller alkohol som innehar vapen. Vapen innehas av puckon! Alltför många puckon! Finland och USA lär vara de vapentätaste länderna gällande privatpersoner. Alltså kanske inte så konstigt att det händer många skottskador där, men jag har hört att i Kanada ska det också finnas mycket pangpang per capita men en mycket låg frekvens av mord/dödsfall vållade av skjutvapen.
Är inte det konstigt?! Privatpersoner skall inte ha tillgång till vapen så tillvida de inte är jägare. (En del av dem borde inte heller få ha det) Resten får skjuta på jobbet. Punk slut!

Jag kan bli lite nojjig på alla dessa vapen och puckon som finns i dag. Många verkar så lättprovocerade. Det är inget svårt att ta kål på någon med en picka. Det är alldeles för lätt. Ett ögonblicks verk och någon har ändrat sin och någon annans historia för alltid. Inte så att jag går omkring och är orolig över att bli skjuten, inte alls. Det är snarare så att jag börjar oroa mig för mig själv när jag rycker på axlarna och inte tycker att det är speciellt märkvärdigt när någon blivit skjuten här i staden. Inte oväntat. Att jag liksom accepterar det som en naturlig händelse.
Sjukt!

Nyskapande

I går sprang jag på den här lilla sötnosen.
Nej, jag pussade inte på den. Jag har prinsar så det räcker.
Var ute i skogen och letade svamp. Det finns massor, problemet är att jag känner inte till så många sorter och har förgiftat mig på svamp en gång i mitt liv och det räcker. Håller mig alltså till säkra kort. Men jag har bestämt mig för att det får bli ändring på det, måste plugga in några riskor och kremlor. Hittade en del soppar, en handfull kantareller och några ynkliga trattisar.
Tordyvlarna sjöng på sista versen. De låg överallt med buken i vädret. Jag vände på en som levde och den tittade på mig ungefär som varför gjorde du så? Jag skall ju ändå dö?!



I lördags hade vi bättre tur med svampen men då hade vi ju också värden som ciceron. Alla håller på sina svampställen så det var rart att få ta del av någons. Risken att jag eller sällskapet skulle hitta dit på egen hand är dessutom obefintlig så vi var väl ganska säkra kort att visa sina hemligheter för. Då fick vi ihop ett halvkilo. Dessa fick samsas med lite chalottenlök och en försvarlig mängd gräddde. Mumma. Sällskapet är ganska så skranglig och har en förkärlek för grädde. I detta fall var det nog ingen som misstyckte framför allt inte när slutprodukten kom som en liten tartelett!



Själv yxade jag till årets köttkub.



Ny innovation som sett dagens ljus. Jag varvade fläsk, lamm och nöt med kryddor som jag knöt ihop till ett snyggt paket. Detta grillades sedan i två timmar och blev riktigt bra. ytterst har man knaprig svål och genomstekt kött ju längre in man kommer ju mer rött blir det. Alltså något som passar alla smaker.
Köttkuben har nu utvärderats och kommer snart i ny skepnad. Det ni ser på bild är alltså version 1.0

Övermätta, lite lagom salongsberusade ägnade vi resten av kvällen till att hitta på porrfilmsmanus och att tänka ut vem vi skulle vilja se i huvudrollerna repektive vem som skulle regissera. Vi garvade så tårarna rann....

Morgonluft

Kände ni att luften kändes annorlunda i dag. Inte så kall som den varit innan i veckan. Det har ju varit riktiga höstkänningar på morgonen men idag har nog vindarna kommit från annat håll. Klockan ringde inte som brukligt så sällskapet fick lite bråttom iväg. Själv kunde jag mata måsarna med resterna av gårdagens lammstek. Bortskämda typer. Serveras det potatisgratäng så är det fullt slagsmål. För den äter alla pippiar. Just nu är det en ny trut som regerar men han är för blyg för att vilja vara med på bild. Kan kanske bero på att han är i ett mellanstadie. Typisk tonåring som inte växt klart. Lite finnig, om man nu kan vara finnig i trutarnas värld? Kläderna passar inte riktigt eftersom han inte själv fått bestämma. Jag tror att han eller hon är lite fåfäng. Längtar efter den rena skruden i vitt grått och svart. Inte den här fläckiga, prickiga trasan som man bara får skämmas över.

Snart skall jag göra paj. Varför jag ger mig i kast med detta ångestfyllda åtagande vete tusan. Eller jo, det vet jag. Det skall gå att göra det perfekta pajskalet. Varje gång. Inte bara varannan. Denna gång får det bli en skaldjursvariant för vi skall ut på landet och värdinnan delar inte vårt carnivoriska intresse. I morgon lär jag få mina köttsliga lustar tillfredställda för då är det dags för den första höstgrillningen. Dags att inviga en ny grill. Alltid lika roligt. Fast man luktar som en smärre brand i ett korvstånd när man är klar. Folk sätter näsan i vädret och sniffar misstänksamt när man tar tåget hem.

Faktum är att det skall bli skönt att lämna staden denna helg. Det ligger en lätt nervös stämning över Möllan. Ica på hörnet kommer att stänga kl 20 i kväll, detta händer aldrig annars. De har ta mig tusan öppet jämnt. Jul, midsommar, nyår, you name it. Inte att de stänger och låter sin personal komma iväg till högtidligheterna i tid, inte. Men i kväll stänger de tidigt. Jaha vad skall nu firas, ramadan är väl inte över, inventeringen är väl klar för länge sedan och de skall inte ha firmafest? Varför är min grönsakstant på torget orolig och vet inte om hon skall ha öppet på lördag? Jo, för att EFS pågår. Ryktena säger att vad som helst kan hända. Butiksfönster kan krossas, bilar kan sättas i brand, plundring kan förekomma, etc etc. Själv har jag svårt att tro att det skall bli speciellt stökigt men sonen uttryckte att det är ju bra att vi bor på femte våningen ifall något skulle hända. Men visst med 20.000 i ett demonstrationståg kan faktiskt vad som helst hända. Inte nödvändigtvis negativt. Vi hoppas att bygget står kvar när vi återvänder på söndag. Han den ohängde ska passande nog åka till Göteborg. Han syntes ju i rutan igår i sammanfattningsprogrammet om klass 9A där han beskrev sin kärlek till denna stad. Han bör väl vara rätt populär där nu?!

Ärlighet

I går var jag inne i en liten affär och betalade för något som jag tagit när innehavaren inte var där. Jag hade hittat två dukar i en fyndlåda (utanför butiken) á 5 kr styck som jag ville ha. Problemet var att det fanns ingen i butiken. Bara en lapp som sa; kommer snart. Hur länge är snart? Jag väntade så länge som jag tyckte att snart var, men inte kom det någon. Hade jag haft papper och penna till hands så hade jag skrivit något och lagt det i brevlådan men nu hade jag inte detta. Alltså tog jag det jag ville ha och gick. Detta var förra lördagen. Så i går var damen på plats och jag gick in och betalade. Hon såg lite förvånad ut. Själv blev jag lika förvånad när jag, en halvtimme senare, blev hejdad av en av mina grönsakstanter på torget som sa att hon var skyldig mig pengar. ?? Jo, sa hon jag tog för mycket för kålroten du köpte häromdagen, den kostade inte 20 kr kilot som jag sa, utan 15 så här har du en femma. Rätt ska va rätt sa tanten och bad om ursäkt för felet.
Gissa om jag mådde bra efter det!?
Ganska osannolikt att en sådan kombo skall inträffa igen.

Freudianskt?

Häromdagen när jag stökade med något hörde jag en låt på radion som föll mig i smaken. Det är inte alltid så lätt att hitta in till mitt musikhjärta i dag då jag är rätt konservativ i mitt lyssnande. Finns mycket som jag gillar, men inte i dagens utbud. Men här var en låt som fick mig att spetsa öronen. Hörde en textrad som lät som; "He dance like a drumstick and kiss like a horse". Låten tog slut och jag kunde inte höra vem det var, bad sonen att kolla upp radions spellista för att få fakta. Han hittade låten Grounds For Divorce med en för mig hittils okänd grupp som heter Elbow. Låttiteln stämde ju med den raden jag snappat upp. Sonen hittade den på YT och spelade upp den igen, fortfarande lika bra, enda skillnaden var att han inte alls sjungit det jag trott utan "Down comes him on sticks but then he kicks like a horse"
Håll tillgodo!

Att inte duga...

Kom hem otappad från blodcentralen i dag. Mitt blod dög inte. Har inte tillräckligt högt blodvärde. Blev hemskickad med en påse järntabletter och en förmaning om att inte visa mig där förrän tidigast nästa år! Buhu! Jag förstår att de har en gräns för mitt eget bästa, att mitt blod visst duger, men de vill inte att jag skall komme till skada på något vis. Samtidigt tycker jag det är extremt fånigt, för inte är man väl så dum att man går och ger blod ifall man svimmar eller behöver ett halvår på sig för att återhämta sig för att man blev så himla kass?! Eller är det det folk gör eftersom den regeln finns? Jag har gett blod förr så jag vet liksom hur jag funkar. Taskigt blodvärde men inga problem med att tappas. Inga sviter efteråt heller.
Känner mig ratad, sekundär.
Lite förnärmad.
Komma här och komma och så duger man inte.

Bestar

Inte bara spindlarna är stora där vid Ivösjön. Det gäller även flygfän.
En dag var alla som kunde flyga som tokiga. Det började med att vi (sällskapet) var uppe i olika omgångar och slog ihjäl ett gäng flugor. De där som bara måste sätta sig i ansiktet, krypa in i näsan och bara vara förbaskat irriterande. Det blev lite dåligt med sömn den natten. Att det var sällskapet som var uppe och slog omkring sig beror mest på att jag ser som en kratta utan linser och inte har lust att bli utskrattad av flygfän, inte att sällskapet skulle vara mer irriterad än jag. Eller ja, jo, det var han kanske...

Vid frukosten i trädgården blev vi anfallna av allt som fanns. Det var helt galet. En sådan dag som får en att omedelbart ta tillbaka allt man sagt om hur himla skönt det skulle vara att bo där alltid. Man vill bara bort, in till en större stad och hoppas på att det är bättre där. Sällskapet gav sig iväg på en fisketur, jag bestämde att jag skulle klippa gräset. Vågade knappt gå på muggen eftersom vi lagt märke till att ett getingbo höll på att byggas någonstans i väggarna. Tanken på galna getingar får de flesta att tveka. Desutom hade skittunnan inneboende i form av dödgrävare och jag ger mig den på att dessa normalt sett fredliga varelser (som uppenbarligen tycker att det regnar manna från himlen när man gör både det ena och det andra....) denna dag skulle få för sig att smaka på skinkan. Men värst av alla var faktiskt bromsarna. Dessa köttätande bevingade varelser! Plågoris, är vad de är. Landar så mjukt och försiktigt för att sedan blixtsnabbt skära upp en med sina skalpeller och sedan suga i sig köttsaften. Jäkla typer! Sällskapet kom hem och såg ut som ett åskmoln, ingen fisk denna dag. Han hade tagit sig in och upp för en flodmynning som var trolskt vacker där han hade tänkt flugfiska lite. Tji den. Där hade bromsarna gaddat sig samman i grupper om många åt gången. Han tog sig därifrån så fort det gick!
Framåt kvällen avtog anstormningen, vilket är normalt, men den här dagen var inte normal så ingen av oss hade varit förvånad om nattflyna hade börjat anfalla.



Natten som kom behövde sällskapet bara slå ihjäl hälften så många flugor som natten innan. Alltså en relativt lugn natt, frukosten invaderades endast av husgetingen som krävde sin rättmätiga del av den rökta skinkan.



Jag tar hand om disken och håller på i köket när jag hör sällskapet muttra något om att det var det jäkligaste han sett på länge. (Detta är efter Betty Boop) Undrar var insektsboken är, hittar vad han söker och ber mig komma och kolla. Han har hittat en broms som är stor som en bålgeting (dessa stackars förtalade varelser)! Bilden i boken visar den i en och en halv gångs förstoring. Den han tagit var lika stor i verkligheten! När jag fick se dess "knivar" förstod jag hur jag kunde ha sådana märken på höger skinka, som jag hade!
Det var det värsta i den väg jag skådat.
Urrk.
Den fick dö.
Inte fan skulle den få tugga på mig fler gånger, eller någon annan för den delen.

Storhetsvansinne

lider inte jag av. Bara lite...

Egentligen borde jag fortsätta med övningarna till dreamweaver men jag är lite ur fokus just nu.

I somras var vi vid Ivösjön och levde hillbillyliv. Såpass att man emellanåt förväntade sig att höra banjotoner när som helst!

En av de varmare dagarna låg jag och solade på bryggan. Sällskapet tvagade byken. Helt plötligt hör jag på hans röst att det är något allvarligt på gång. Precis där han ögonblicket innan sköljt av tvätten satt det en jättespindel. Stor som en tarantella om ni frågar mig. Vi trodde på fullt allvar vid första anblicken att den rymt någon stans ifrån. Stor som en knytnäve. Vi stirrade på behörigt avstånd med skräckblandad förtjusning. För en gång skull hade jag inte kameran med mig. Vi skulle ju bara bada och sola (eventuellt gymnastiksera i det fria, men det hade jag ändå inte tänkt dokumentera) så därför låg den i huset. Men det här var ju för bra för att inte fånga på bild. Alltså rusar jag iväg, tänker att jag skulle kanske ta med mig något som man kunde referera storleken till, som tex en tändsticksask. Jag förkastade det omedelbart för inte tänkte någon av oss komma så nära vidundret! Speciellt inte utan en tråd på kroppen. Tramsigt, jag vet, men jag är väldigt sårbar när jag är naken. Psykiskt sett. När jag kom tillbaka hade spindeln satt sig på kanten av bryggan. Sällskapet fick offra sig för att få till en bild. När han tagit ett par bilder försvinner monstret ner i vattnet med ett omisskänligt plopp! Eller snarare plums. Vi sitter där och undrar vad det var för något som vi sett. Tänkte att, oj, har den bott där hela tiden?! Bott där vid pålen där vi varje dag förtöjt båten. Ruskiga tanke! Lugnet lägrar sig men vi kan inte slappna av helt, blickarna drar sig allt som oftasts mot hörnet av bryggan. Och se, upp kommer den igen. Vi närmar oss försiktigt för jag vill ha lite bättre bilder. Då ser vi att det är den största j-kla kärrspindel någon av sett. Inte nog med att den är stor som ett hus den har en jättelik äggsäck på magen. Det förklarade ploppljudet när den dök. Därav kunde vi sluta oss till att vi betraktar en alfahona av rang! Jag skall villigt erkänna att hon blev mindre för varje gång jag såg henne men liten blev hon aldrig. Betty Boop som vi döpte henne till mätte någonstans mellan 40-45 mm i kroppen! Det är imponerande. Jag ryser fortfarande lite när jag tänker på det. Skulle aldrig få för mig att hålla henne i handen, där går gränsen. Vi upprättade en slags pakt där, vi och hon. Hon lät sig beskådas medan hon gjorde sig fin, vi lät henne vara. Hon höll sig på sin kant, vi på vår. Nu så här efteråt undrar jag hur många spindelbebisar det blev? Vill nog inte veta....


Håll med om att hon är vacker

Dimma

Det är lite dimmigt om morgnarna nu. I går så var det riktig thrillerdimma. Tung, blygrå, ogenomskinlig och tät som en ärtsoppa. Tur man har fina minnen att luta sig emot sådana här dagar. Har man som vi, norrfönster så har man sällan eller aldrig solsken i lägenheten. Det händer men det är precis när den går upp - eller ner! Då smyger sig en liten strimma in och belyser rummen på ett magiskt vis. Bilden är från vårt kök en morgon när vi kom hemrullandes efter en årlig fest, där traditionen säger att vi ska vara de som går sist. Annars blir det fel?! Jag har ett tydligt minne av hur jag någonstans vid tvåsnåret tänkte att det kanske var dags att packa kappsäcken och dra inom en rimlig tid. Alltså innan fyra och allrahelst innan solen går upp. Tror ni jag lyckades? Nix, jag kände hur, jag vet inte vad, man kan inte kalla det för motstånd utan snarare en kraftlöshet, grep tag i mig. Tvingade ner mig i stolen igen, satte en öl i näven på mig och sa; skål! Alltså traditionen efterlevdes, vi lullade hem samtidigt som solen visade sig. Väl hemkomna hade vi till sonens (ja han var också vaken) förtvivlan/förtjusning gurkkrig i köket. Sällskapet påstår att han vann vilket jag ju självfallet anser vara nonsens, jag hade ju faktiskt sönder hans gurksvärd först. Sonen vill inte ta parti för han vet att han kan vara inblandad i första bästa nästa duell! Det sägs att traditioner är till för att brytas, fan tro't. Vi får väl försöka igen nästa år. Kanske kan vi lägga upp det så att vi utser en ny sistagångare under klang och jubel så att personen känner att den tar över en viktig post som värdparet kan känna sig trygga med.

Suck(s)

Fick för tio minuter sedan ett sms från Svt som bjöd in oss alla till tårtkalas.
Det är väl en trevlig tanke.
Klockan 14.30 i tv-huset här i Malmö.
I dag!
Vem tror de kommer?
Eller vill de inte att någon ska komma?
Nu gick förvisso 4 kristaller till Svt Malmö så jag fattar att det inte bara handlar
om klass 9a men jag tror att många av ungarna hade tyckt att det var kul att ses
igen och att ha något att fira.
Om det hade funnits lite framförhållning.

På Johannesskolan firade man också i går.
Utan klass 9a.

Jag missunnar inte skolan eller televisionen att fira med eller utan tårta. Men det känns lite konstigt att de som de facto är en stor del av saken inte blir tillfrågade och eller inbjudna i tid?!

Eller så är jag bara gnällig?!

Vinnare

Kolla in sötnosarna som vann en Kristall åt Svt i år!
Klass 9A i sin helhet.

Troligt?

När jag går till min kiropraktor går jag förbi en lokal som innehas av Sällskapet Tro och Vetande. Är inte det en paradox? Antingen så tror man och då vet man inte eller så vet man och då tror man inte längre. Man kan inte tro att man vet, eller ja det kanske man kan... möjligtvis kan man veta att man tror.... Men det är klart man kan tro på ett och veta ett annat, fast det är inte så jag uppfattar budskapet.

Farbror doktorn verkar börja få rätt på mig.
Saker och ting lossnar.
Det knakar och brakar.
Det gör mindre och mindre ont.
Heja!

Tiggeri

Har ni sett dem?

De nya tiggarna?
Män med sliten överrock och alldeles felinställd krycka?

Jag tycker illa om organiserat tiggeri. Ännu mer illa om det tycker jag när det är så jäkla uppenbart. Nu har vi kört alldeles för länge med flickor som står på knä och tigger. Tjejer som är gråa som möss och ser ut som om de var sina egna mormödrar. Eller snubbarna med foto på ett litet barn alternativt en liten hund i sällskap. De inser att vi kanske tröttnat på att lyssna på dragspelarna som alla spelar samma slinga av ickelåt som ändå låter som något alla över 35 kan känna igen. Alltså dags att byta. Därav män med kryckor på fel höjd så att det verkligen ser jobbigt ut att gå.

När jag ändå är inne på ämnet kan jag berätta att jag ganska ofta blir antastad av diverse typer som tigger pengar av mig som dessutom skäller ut mig för att jag inte ser dem i ögonen alternativt påstår att jag är oartig på något annat vis. (Nu pratar jag alltså om våra vanliga svensktalande tiggare). Jag ser aldrig att andra råkar ut för detta. Normalt tittar jag inte kreti och pleti i ögonen. Jag söker inte mer ögonkontakt med en icketiggare än någon annan. "Svensson" skäller inte ut mig för att jag inte tittar på honom.
Trött blir jag, vad utstrålar jag för märklig substans som gör att det är ok att hoppa på mig men inte andra?
Funkar min parfym bara på samhällets knäppskallar.
(Maken räknas inte för han skulle inte kunna idenifiera mig med hjälp av min parfym i alla fall.)
Till saken hör är att jag gärna ger en slant om jag har någon på mig och då vill jag fan inte bli utskälld när jag inte gör det.

Brödhimmel!

Lika illa som det gick med pajerna lika bra gick det med bröden.




Tänk att vatten jäst och mjöl kan bli så himmelskt gott! Och vackert.
Prova gärna själv. Men du behöver en degblandare, inte lönt att köra
denna kletiga smet för hand. Ja, om man inte råkar ha någon böjelse
för att kladda på riktigt. Lös upp 15-20 gram jäst i 6 dl kallt vatten.
(Blandaren värmer vattnet tillräckligt.) 600g durumvete och 300 g
vetemjöl special får ältas en 10 minuter. Tillsätt en liten näve salt och
kör 5 minuter till. Degen skall nu vara blank och smidig. Låt jäsa i kylen
över natten eller åtminstone 6 timmar. Kör ihop degen och häll den på plåt.
Kan behöva stöd vid jäsningen. Ugnen ska ha full malle. När du sätter in
brödet häller du in ca 1/2 - 1 dl kallt vatten på bottenplåten. Öppna och
släpp ut ångan efter fem minuter. Sänk värmen till ca 225, grädda i ca 30 min.
Spraya gärna ytan med kallt vatten då och då för att få en fin skorpa.
Brödet blir väldigt saftigt, håller sig nästan en vecka. Låt det ligga framme.
Plastpåse är förbjuden förpackning. Däremot bör du vara utrustad med
en riktig brödkniv annars kan du få problem med att komma igenom.
Tycker du att brödet blivit för torrt efter en dag eller två, om det finns
något kvar vill säga, kan du med fördel rosta det. Godare rostebröd får
du leta efter.
Bregott med havssalt är detta bröds bästa vän!

Pajhelvete!

Arrrgghh!
Här slår man knut på sig själv för att göra den perfekta pajen. Enligt konsten alla regler. Men för att vara säker så kör jag med både hängslen och livrem. Dvs jag klär min springform med folie på insidan för att förhindra läckage. Kavlar degen lägger i den med babyhänder. Hel och fin. Förgräddar försiktigt. Klär den utanpå också! Hjälper det! Nej!! Nu har jag äggsmet i hela förbenade ugnen och var faktiskt på väg att slänga pajen i väggen.
Men så gör ju inte jag.
Jag besinnar mig.
Duktig flicka.
Räkna till tio.
Pytt.
Vid sju pyser det ur öronen.
Det enda som hindar mig från att ha paj över hela köket är att jag vet vem som får städa upp.
Jag.
Bara jag och ingen annan.
Därav satte jag mig här med kladdiga fingrar för att avreagera mig innan resten av familjen kommer hem och får på huvudet för något de faktiskt är oskyldiga till.

Nycklar

Dessa pojkar borde man vakna till varje dag!
I alla fall den här låten.
Jag föredrar egentligen att vakna till min egen man, men han är inte så musikalisk på morronkvisten...

Knepigt

Kan någon förklara varför de förpackningar som skulle vinna på förstärkning alltid är så tunna och går sönder omedelbart. Chipspåsar till exempel eller ännu hellre flæskesværspåsar. Går sönder omedelbart. Medan en tub lim har man nitat fast i en blisterförpackning som man måste anlita en inbrottstjyv för att komma åt?
Varför?

Nybörjare

kan man ju faktiskt inte anklaga mig för att vara.
Det sägs att jag bloggade långt innan bloggen var uppfunnen.
Smickrande.
Smicker fungerar alltid.
En klapp på axeln.
En uppmuntrande blick.
Ett hejarop.
Jag tror inte att någon kan få för mycket uppskattning.
Fjäsk däremot, det är en annan biff.

Har precis färdigställt en ny skolväska åt sonen.
Förfärdigad av ett par av hans gamla jeans, ja i alla fall benen av dem.
Det är mycket revolution ihans huvud just nu.
Röda stjärnor över allt.
Så det fick bli en röd stjärna av vaxduk som dekoration.
Den blev rätt snygg.
Hoppas att kommer att uppskatta den.
Säker kan man aldrig vara.

Får man lov att kalla någon som gör något gott för en sanitär olägenhet? Troligtvis inte men hur skall man annars beskriva mannen som sprider sina kristna budskap med hjälp av högtalarförstärkning. Visst han vill väl, men när jag är tvungen att stänga alla fönster för att kunna höra mig själv tänka då tycker jag att det gått för långt. Han är faktiskt lika jobbig som trumidioterna som ett tag hade dille på att sätta sig på torget och spela. Mitt i natten. Varenda j-vla natt i flera veckor. Dom är nog döda nu. Har inte hört dem på ett bra tag.