Ibland

är livet så jäkla enkelt.

Jag sitter mitt i natten, nöjd efter en god middag med goda vänner och några öl på krogen och tänker att det här ska jag inte skriva nu, utan vänta till i morgon.

Just nu är jag nöjd.

Mätt och glad.

Flummar in på Little Feat, på vinyl.

Vet att jag snart befinner mig i Prag. Så gott det ska bli.

Sonen är i tokhult. Lycklig.

Har i dag fått Franska kökets stora kokbok från 1967.

Helt underbar.

Och varit nere på Möllans ost och fått en korg med godsaker, bara sådär, för att jag fyllt år.

Samtidigt är jag så beklämd över att någon (några) idiot ränner runt med skjutvapen och pangar på folk som inte ser ut som jag. Blond och blåögd.

Funderar på hur rubrikerna hade varit om någon (några) sköt på så'na som mig.

Blond med blåa ögon?

Så här sitter jag med min Calvados och brottas....

Kattafittemannen

Aha, han går inte ut om det regnar.

Han den skumme som hälsar på allt och alla.

Jag hälsar förvisso på allt och alla jag med eller nästan i alla fall.

Han hälsar på alla busschaufförer som kör förbi. Det gör inte jag.

En morgon hälsade han på mig och jag hälsade tillbaka.

Ren reflex från min sida. Hälsar någon, så hälsar jag tillbaka.

Sonen undrade många gånger när han var liten "Vem var det?" "Vem är det där?"

Han blev lika förundrad varje gång jag sa att jag inte visste.

Hur kan man hälsa på någon man inte känner? Tja det är väl inte så märkligt. De allra flesta blir glada om man gör det. Det kostar inget, det gör inte ont.

Fast ibland blir det fel. Som med hon den galna tanten som skäller på en om man svarar henne. Henne hälsar man bara på en gång.

Han jag möter nu om mornarna har jag också bestämt mig för att inte hälsa på mer. Jag studerar varje skyltfönster intensivt, stirrar blint ner i marken eller skådar himlen när vi möts. Tyvärr är det något med honom som gör honom lite väl creepy i mina ögon. Jag kan inte sätta fingret på vad, det är mer en magkänsla. Jag litar på min magkänsla, den kan säkert vara missvisande men det känns ändå bäst så. Den här snubben ger mig känslan av att om jag hälsar fler gånger på honom så kommer han att vilja mer än att hälsa. Jag kan ha fel men jag tänker inte testa.

Så en morgon gjorde jag mitt bästa för att inte se honom. (Inte så svårt när man passerar ett fönster med allt från änglar till t-shirts med ylande vargar samt allt annat ni kan föreställa er där emellan.) När han kommit ett par meter bakom mig så väser han jäkla kattafitta!

Jag kan inte påstå att jag kände mig mer manad att hälsa på honom efter det. Han brukar ge ifrån sig konstiga små läten när vi passerar varandra som jag låtsas att jag inte hör.

Världen är full av märkliga människor och öden. Han har säkert något intressant att berätta men han får göra det för någon annan. Min kvot av "tosingar" är full för tillfället.

Kanske gillar han inte när det regnar, i så fall slipper vi varandra ganska mycket den här årstiden skulle jag tro. Han slipper bli arg och besviken och jag slipper känna mig taskig för att jag kanske misstror en oförarglig snubbe som bara vill hälsa?

Jävla kattafitta?!

ps. katten på bilden har inget med texten att göra.

Äntligen!!

Så är vi till slut på plats i det nya paläet.

Det har inte varit helt smärtfritt.

Förutom allt fysiskt mögarbete som vi lagt ner på vår semester och hur många kvällar som helst så var nog skilsmässan aldrig så nära som när förrådet i den gamla lägenheten skulle tömmas! Tänk själv; ett rum på nästan 8 kvadrat, påfyllt under 15 år med en massa "bra att ha" grejor varav det mesta är mitt. I nya lägenheten som är större finns inget sådant förråd. Alltså blir det problem. Sällskapet var så svart i synen att jag bad honom att ta time out och göra något annat medan jag tömde på egen hand. Han vägrade, undrar om han var rädd att jag skulle spara på allt?! Det tog tid, det blev mycket kul för grannarna att botanisera bland. Det blev ett stort släp till tippen. Lik förbaskat fick vi tjyvlåna ett vindsförråd några dagar för att få plats med alla lådor. Vårt eget förråd är ju fyllt till bristningsgränsen. På tisdag kommer de från Öppna Hjärtat och hämtar gamla möbler och annat bra att ha. Bättre att de får det och säljer det så går pengarna till behövande barn. Och det finns många behövande barn runtom i världen.

I bland sitter jag i mitt nya fina kök och känner mig inte riktigt hemma.

Det är ett alldeles underbart kök, vi har gjort vad vi kunnat för att få det så maximalt efter våra önskemål som möjligt. Vilket inte är helt lätt med en hyreslägenhet och en hyresvärd som inte vill satsa en krona för än man trör dem på halsen, då kläms det fram några spottstyver som ska räcka till allt. Med de skrala förutsättningarna har vi lyckats göra ett slott av en rivningskåk. Tänk vad det kunde blivit ifall snålheten inte hade bedragit visheten?!

Nu ska vi bara träla med klädkammaren och sovrummet ett tag, sedan är det helt klart. Detta vet alla att det kan ta år. Man vänjer sig alldeles för fort vid att det står en stege i hallen att köksutgången är blockerad av, ja, jag vet inte vad, femtielva ryggsäckar utan eget boende på hallgolvet, en säckakärra har slagit sig ner i vardagsrummet tillsammans med en Guinnesskylt. Det känns helt OK. Hörnet där jag sitter just nu och skriver finns det tjusiga framtidsvisioner om. Jag misstänker att vi verkligen menar framtid, lång framskriden sådan.

Luften har liksom gått ur oss lite. Det har varit ett hittills mycket tufft år på många plan. Alldeles för mycket har hänt som inte borde ha skett.

Batterierna är nästan urladdade och behöver en ordentlig påfyllning, under tiden så får de felaktigt placerade tingestarna stanna kvar där de är. Visionerna får komma när det finns ork.

Lite påfyllning har skett när vi dragit tills skogs och plockat svamp. Framför allt när vi kommit hem med korgarna fulla av godsaker. Att jag sedan drog på mig fästingar som i sin tur gett mig en släng av Borrelia är sådant man får leva med. (jag har fått penicillin och har inte känt av några symptom så det ska nog inte vara någon större fara.)

I går släppte vi ut Kleinmutter i havet. Nu kan hon färdas över hela världen i sin egen takt. Det var en jättefin dag, strålande sol och lagom med vind. Kylan nöp lite i kinderna. Kleinmutter hade gillat hela tillställningen.

I dag ska vi försöka fiska upp några abborrar ur kanalen, eller sätta upp hyllor i klädkammaren och göra framsteg i hemmet.

Kanske både och.

Fan tro´t