torsdag 26 augusti 2010

Lite framförhållning


Ja, du Kleinmutter,

du lyckades få oss att stilla sitta och stampa takten till musiken du valt till din begravning. Jag och flera med mig fick känslan av att du tänkt dig att det var dags för en liten svängom. Men hur skulle det se ut?! Tänka sig ett kapell fullt med dansande.
Det hade varit rätt häftigt.
Men så gör man ju inte.
Sådant går inte för sig.
Nänä.
Ordning och reda ska det vara.
Dig var det ordning med. Tänk att du var så klok att du hade bestämt hur allt skulle vara.
De flesta av oss är inte så kloka.
Undrar varför? Varför är det så svårt att sätta på pränt hur vi önskar vad som ska ske med oss när vi dör? Är det för att vi kanske tror att vi befäster något, att döden kommer snabbare på grund av det? Men dö ska vi ju, allesamman.
Det lite lustiga är att när kvinnor säger "när jag dör" - så säger mannen "om jag dör".
Men det är ju så. Ingen kommer undan att sätta tofflorna.
Ingen.
Och ändå finns det alltid några som på fullt allvar tror att just de ska klara sig.
Märkligt.

Jag vet en sak som jag skulle vilja ändra på. Jag tycker att när man lagt sin kistblomma och/eller tagit farväl vid kistan så går man ut. Är det många som ska gå fram är det till slut lite plågsamt att följa, jag vet inte var jag skall titta. På mina fötter, i taket, på dem vid kistan?? Kanske är det bara jag som tycker så men den dagen det är dags för mig att lämna in så tycker jag att vi skippar det inslaget.
OK?
Lägg en blomma, säg något eller gör vad tusan du vill men gå sedan ut. Dessutom måste du skynda dig för jag hade tänkt att det skulle ske till tonerna av Stevie Wonder med Signed, Sealed, Delivered. Världens bästa SW-låt, tyvärr bara 2.38 lång så det gäller att det går undan. Men å andra sidan så kanske det inte kommer så många. Jag vet ju faktiskt inte. Det är också viktigt att man förstår att jag inte har gått och blivit hällörad, texten till trots, som ju kan tolkas som att jag överlämnar mig till någon form av högre makt. Sådant motsätter jag mig starkt. Det får inte spelas Stairway to heaven heller, i alla fall inte med Zeppelin. Ska den vara med så ska det vara med Zappa, så får alla sig ett gott skratt i alla fall.

Efter att man tagit vad man behöver som kan användas som reservdelar till någon annan så tycker jag att det är bäst att bli uppbränd. Det är trångt nog på den här planeten utan att jag ska ta lika mycket eller mer plats som död. Askan får efterlevande göra vad de behagar med. Precis vad de vill, för jag bryr mig inte. Inte nu och än mindre då.

Eftersom jag inte är med i Svenska kyrkan så har jag inte heller rätt att ligga i vigd jord och det vill jag ju absolut inte heller. Ett av de värsta scenario jag kan tänka mig det är att begravningsceremonien hålls i en kyrka och en präst som ju definitivt inte känt mig skall tala om mig som om det vore det omvända. Hu! Och dessutom blanda in gud, jesus och fan och hans moster i det hela. Jag är inte troende, har aldrig varit, inte ens när jag gick i söndagsskola i 6-årsåldern. Där var jag nog mest för att alla andra var där och det fanns inte så mycket i byn att göra på söndagar för 6-åringar. Kanske var jag där bara för att mina föräldrar ville slippa mig ett par timmar.
Oavsett så är det inget som satt några spår i mig. Jag har väldigt svårt att föreställa mig att det skulle ändra på sig under min levnadstid. Dessutom är det alldeles för många som ser mig som satan själv, eller åtminstone som hans högra hand. (Vilket innebär att om jag är satan själv är jag också en han?!)

Jag ska dock villigt erkänna att jag hellre är lite småjävlig än att jag beter mig som om jag vore allsmäktig...

Kontentan av det hela blir till slut att de som är kvar får göra som de känner bäst, jag lär ju inte lägga mig i men jag har i alla fall dragit upp några riktlinjer!

söndag 1 augusti 2010

Kleinmutter


Lilla Kleinmutter,

var det nödvändigt att ta dig själv på orden så bokstavligt?
Jag vet att du sa att du inte ville gå på fler begravningar, det har jag full förståelse för, men det här var väl ändå att ta i?! Nu fick du oss att sitta på en begravning och inse att vi inte varit på vår sista i år.
Inte för att jag ett enda ögonblick tror att du räknat ut det här, absolut inte, men jag måste raljera lite. Annars går jag sönder.

MM:s dotter bad oss att förlåta MM för vad han gjort. Att han försatt sin familj och sina vänner i den sits han gjort. Jo, det kanske jag kan göra, om ett tag. Än så länge vill jag fortfarande slå honom på käften.

Kleinmutter dig vill jag inte slå, jag bara önskar att det inte hade hänt alls eller att jag åtminstone hade hunnit andas ut innan det var dags igen.
Alla är lika chockade.
Alla träffade ju dig "häromdagen".
Du var ute i köket hos mig och tyckte att kockarna skulle ta och kolla i kokboken från Toscana som du precis köpt. Du hade sett ett recept som du skulle prova snarast. Du var så glad att böckerna var så billiga. Du hade köpt en inbunden som jag inte minns vilken det var och så hade du köpt Mia Skäringers senaste "Dyngkåt och hur helig som helst". Den titeln gillade du och hade hört att den skulle vara bra, så den skulle jag få låna när du hade läst klart den...

Vi pratade om hur vi skulle knuffa på vår hedersmedlem om att snart ha fest i hans kolonistuga innan sommaren tar slut.
Du skulle ju vara med när jag hyfsar till mina siffror nästa månad.
Du skulle ju vara med och fira att sonen min fyller myndig.
Det är så mycket du skulle vara med om, men nu blir det ju inte så.

Vi har inte alltid varit såta vänner, det fanns en tid då du var ganska så elak och jag trodde att vi skulle bli ovänner för resten av livet. Det var innan du fick din nya höft. När du fått den visade sig den gamla goa Kleinmutter igen. Vilken himla tur att du bestämde dig för att operera till slut ändå?!

Nu fattas TösaTanterna en ängel. Fast jag kommer att duka fram till dig ändå när det är dags för julefrokosten. Tror vi får göra en avvikelse till gamla traditioner och köpa in en gammeldansk så vi kan skåla ordentligt för dig. På gammalt hederligt TT vis. Och tänk, vi ska ju ha 20-årsjubileum nästa år. Usch, vad konstigt det kommer att bli.

Den lilla tröst jag och många andra har är att det verkar ha gått ganska fort, att du hade en kraftig huvudvärk och sedan blev medvetslös. Att dina goa grannar tog hand om dig, att du inte var ensam. Du hade gillat läkaren som hade hand om dig, han tog verkligen hand om oss andra också och förklarade allt som behövde förklaras. Dessutom vet jag att delar av dig kommer någon annan till nytta, har med allra största trolighet redan gjort. Det känns bra. Och ja, jag är också donator. Det känns bra.

Däremot känns det inte bra att ha minst en begravning till att gå på.
Nu säger jag som du, Kleinmutter, jag vill inte gå på fler, det är bra nu. Din också, sedan är det nock!

Är det ingen som kan tänkas gifta sig?
Kunde väl vara en trevlig motvikt!