Kleinmutter

Lilla Kleinmutter,

var det nödvändigt att ta dig själv på orden så bokstavligt?

Jag vet att du sa att du inte ville gå på fler begravningar, det har jag full förståelse för, men det här var väl ändå att ta i?! Nu fick du oss att sitta på en begravning och inse att vi inte varit på vår sista i år.

Inte för att jag ett enda ögonblick tror att du räknat ut det här, absolut inte, men jag måste raljera lite. Annars går jag sönder.

MM:s dotter bad oss att förlåta MM för vad han gjort. Att han försatt sin familj och sina vänner i den sits han gjort. Jo, det kanske jag kan göra, om ett tag. Än så länge vill jag fortfarande slå honom på käften.

Kleinmutter dig vill jag inte slå, jag bara önskar att det inte hade hänt alls eller att jag åtminstone hade hunnit andas ut innan det var dags igen.

Alla är lika chockade.

Alla träffade ju dig "häromdagen".

Du var ute i köket hos mig och tyckte att kockarna skulle ta och kolla i kokboken från Toscana som du precis köpt. Du hade sett ett recept som du skulle prova snarast. Du var så glad att böckerna var så billiga. Du hade köpt en inbunden som jag inte minns vilken det var och så hade du köpt Mia Skäringers senaste "Dyngkåt och hur helig som helst". Den titeln gillade du och hade hört att den skulle vara bra, så den skulle jag få låna när du hade läst klart den...

Vi pratade om hur vi skulle knuffa på vår hedersmedlem om att snart ha fest i hans kolonistuga innan sommaren tar slut.

Du skulle ju vara med när jag hyfsar till mina siffror nästa månad.

Du skulle ju vara med och fira att sonen min fyller myndig.

Det är så mycket du skulle vara med om, men nu blir det ju inte så.

Vi har inte alltid varit såta vänner, det fanns en tid då du var ganska så elak och jag trodde att vi skulle bli ovänner för resten av livet. Det var innan du fick din nya höft. När du fått den visade sig den gamla goa Kleinmutter igen. Vilken himla tur att du bestämde dig för att operera till slut ändå?!

Nu fattas TösaTanterna en ängel. Fast jag kommer att duka fram till dig ändå när det är dags för julefrokosten. Tror vi får göra en avvikelse till gamla traditioner och köpa in en gammeldansk så vi kan skåla ordentligt för dig. På gammalt hederligt TT vis. Och tänk, vi ska ju ha 20-årsjubileum nästa år. Usch, vad konstigt det kommer att bli.

Den lilla tröst jag och många andra har är att det verkar ha gått ganska fort, att du hade en kraftig huvudvärk och sedan blev medvetslös. Att dina goa grannar tog hand om dig, att du inte var ensam. Du hade gillat läkaren som hade hand om dig, han tog verkligen hand om oss andra också och förklarade allt som behövde förklaras. Dessutom vet jag att delar av dig kommer någon annan till nytta, har med allra största trolighet redan gjort. Det känns bra. Och ja, jag är också donator. Det känns bra.

Däremot känns det inte bra att ha minst en begravning till att gå på.

Nu säger jag som du, Kleinmutter, jag vill inte gå på fler, det är bra nu. Din också, sedan är det nock!

Är det ingen som kan tänkas gifta sig?

Kunde väl vara en trevlig motvikt!