söndag 24 juli 2011

Människan är fan ta mig det farligaste djuret på den här planeten.



I bland blir det för mycket av allt.

Jag har funderat mycket på vad som kan ligga bakom många tragiska dödsfall.
Jag kan fortsätta att fundera. Eftersom jag inte varit på plats eller känt dem det rör sig om så det fritt fram för mina fantasier. Det är så lätt att läsa vad som står i tidningarna och sedan välja att tro på vad som skrivs. Eller att läsa mellan raderna. Det kan lätt bli tokigt, för jag vet ju som sagt inte.

Men jag har inte kunnat låta bli att fundera på hur man som barn känner sig när mamma dödat pappa med ett skott i nacken. (nu förutsätter jag givetvis att det som media berättat är sant, något annat kan jag inte förhålla mig till) De ska även ha varit på plats när det skedde om än inte direkt bevittnat det hela. Inse att man plötsligt i praktiken är föräldralös för att en förälder är död och den andre lär inte bo hemma på ett tag. Blev barnen förvånade, kunde de ana att något sådant skulle ske?
Hur ska man förhålla sig till sin mamma, sig själv och sin omgivning efter något sådant?

Hur?

Vad kände den lille grabben som blev knivmördad av sin egen pappa? Jag kan nästan (förstå mig rätt nu) känna att det var skönt att han dog så att han inte resten av livet behövde gå omkring med den skräckfyllda minnesbilden när hans pappa faktiskt stack en kniv i honom. Den förvåning och fasa den stackarn måste ha känt?! Jag har en egen teori om vad som hänt och den bottnar i egoism, om inte jag får så ska inte du heller få. Eliminera och samtidigt skadar jag dig för livet. Nu kan du sitta där utan barn. Vill du inte ha mig så ska du inte ha vår gemensamma avkomma heller. Jag kan ha helt fel. Oavsett så har ett oskyldigt barn fått sätta livet till.
Hur ska mamman förhålla sig till detta resten av livet?

Hur många föräldrar, barn, syskon, släkt och vänner ska nu förhålla sig till att en ensam man antingen försökte spränga alternativt skjuta ihjäl någon som stod dem nära?
Jag tänker på oron och fasan av att veta att ditt barn befann sig på Utøya när du får höra vad som hänt. Innan du fått kontakt och vet hur det har gått.
Eller ännu hemskare, inte fått kontakt.
Hur ska du hantera att just du klarade dig men inte din bästa vän? Att du klarade dig överhuvudtaget?
Tänk att just nu inte veta om ditt barn, din bäste vän, din rumskamrat överlevt, för att personen saknas.
Vilken vånda.

Någonstans bottnar detta dåd i hat.
Varför hatar vi så mycket?
Trodde Breivik att livet på något sätt skulle bli enklare efter vad han gjort?
Trodde han att folk skulle lära sig "en läxa"?
Följden blir väl snarare att fler kommer att hata, men inte det han hade tänkt sig.

Jag känner mig tom och sorgsen.
Det finns inga ord som räcker till.
Jag har ingen mirakelmedicin.