torsdag 25 mars 2010

Sjukt?


Var hos tant doktorn i dag.
Fick vänta lite för länge och när det sedan äntligen är min tur då presenteras jag för en kandidat som ska ta hand om mig. "Ja men det sa de väl på telefon?" Nope sa jag och tänkte på vilken jävla procedur det var att överhuvudtaget få en tid. Framför allt en som inte var kl 9 på morgonen. Men kandidater ska ju bli läkare de med och klart att de får experimentera med mig. Jag är inte den som är den. Att jag skulle dit var för att en annan tant doktor som skriver ut lustiga piller till mig tyckte att jag har lite väl lågt blodvärde. Det tyckte inte den här. Jag hade normalt blodvärde, fast lite lågt kanske ändå, men det höll sig inom ramen för normalt fast det kanske var lite lågt.
Ja ni förstår. Det gör inte jag...

Alltså, kan man göra något åt detta normala låga blodvärde då? Utan att behöva äta järntabletter som fuckar upp kistan. Nej eller jo, det kan man ju, men det verkar som jag redan gör allt annat man kan göra.

Jaha, kan ni göra något åt mina fina åderbrock då?
Nej, pga besparingar så görs inga skönhetsoperationer. Ja men jag skiter i det som är stort som en falukorv men den lilla jäveln vid hälen som knappt syns men som gör förbaskat ont emellanåt, kan ni göra något åt den då? Ja men du kan ju uppenbarligen gå och behöver inte äta smärtstillande varje dag så du får nog vänta ett par år... Men du kan få ett telefonnummer här som du kan ringa, det behövs ingen remiss dit. Så om de bestämmer sig för att ta hand om mig så kommer den skånska sjukvården att få ta hand om räkningen i alla fall. Detta var inget jag sa högt...

OK vi klättrar lite högre upp, vad kan ni göra åt min babianröv? Salva hjälper knappt. Det gör ont och det blöder rätt duktigt ibland. Operation, gummiband, whatever. Nej, tyvärr så opererar man bara om babianändan får felväxt och stryper syretillförseln och området börjar dö. Dessutom är det inte lönt eftersom min mage inte fungerar som den ska så kommer den säkert tillbaka.
Jaha kan vi göra något åt min krångliga mage då?
Nja, nu är det ju så att de flesta magar är lite konstiga så om inget överjävligt inträffar så ligger vi lågt. Jag bör ge fan i järntabletterna i alla fall.

Summa summarum är att jag enligt dem är tillräckligt frisk för att inte behöva någon närmre form av undersökning eller åtgärd. Detta är på sätt och vis sant. Jag är inte döende men jag hade gärna sett att jag fått lite mer hjälp innan jag når dit därhän.

Gick efteråt upp för att hälsa på den ohängdes pappa. Där kan vi tala om chock. Han var tunnare än en Belzenfånge. (obs det är bildligt menat, inte som någon form av exakthet) 38,5 kilo väger han. (jag tänker inte rabbla upp allt som drabbat honom) Man får gärna ta alla mina resurser och lägga på honom, det är lugnt, jag är frisk som en nötkärna!

Bilden föreställer en av alla bänkar på Umas. Skylten säger att det är ett rökfritt sjukhus, där som på så många andra sjukhus. Fine by me. Men varför har man satt "karmar" på bänkarna? Får rökarna spastiska anfall som får dem att ramla av. Hallucinerar de och måste ha något att hålla sig i?
Varför?

torsdag 11 mars 2010

Fula Pojkar


Nu begriper jag, äntligen fattar jag varför köket blev uppringt en fredag morgon av en herr Jonsson som undrade om vi hade kvar lite av gårdagens ärtbuffé. Det hade vi inte. Tyvärr för hans del. Jag har nu förstått efter att ha läst "Resa genom ensamheten" av Plura, begripit att han och hans kamrater är sålda på husmanskost. Det är ganska klart att mamman i familjen som varit kokerska både här och där lagt grunden för ett njutande av var dags mat.
Det behövs, verkar det som. Har du aldrig ätit rotmos med fläsklägg i hela ditt liv så är chansen minimal att du beställer det till lunch. Folk skulle också behöva lära sig äta fisk. I tisdags var det kokt torsk med senapsås och vi trodde vi skulle bli nersprugna. Så tusan heller. Vet inte vad folk skyllde på. Kanske trodde att vi varit ute och tjyvfiskat olovlig fångst om natten, eller att den skulle vara full med ben, vilket är den näst mest använda (bort)förklaringen till att man inte äter fisk. Den första är just att det smakar fisk! Det är väl just det som är vitsen med det hela.

Köpte stenbit i går av min lokale fiskhandlare. Vet inte ver han kommer i från men de har garanterat inga stenbitar i de vattnen. Han tittade lite ledsamt på mig ryckte ursäktande på axlarna och sa att han inte var så bra på att flå den, men jag skulle få den billigt, han hade många. Jag tror fortfarande att han har många kvar för de flesta är vana vid att få dem urtagna och flådda. Nu tillhör ju jag typen som "kan själv" så för mig var det inga problem att handskas med dem. Men har du inte gjort det kan de upplevas lite läskiga. De är inte snygga de där bumlingarna, skrovligare än det grövsta slippapper du hittar på marknaden och fulla med tjocka taggar som sticker ut här och där. De är inte världsgodast heller men det hör liksom till säsongen, precis som horngäddan.

I dag serverade vi ytterligare en höjdare, rimmad oxbringa med pepparrotsås. Jag och V var nog lyckligast av alla. Gästerna var det lite sämre beställt med. Till skillnad från i går då vi hade pannbiff av något slag, då jäklar vaknar folk till liv! Dörrarna hinner knappt slås upp för än stället är fullsatt och så är det varje gång det är en färsrätt! Milde himmel, färs är ju det allra enklaste att tillaga, det är väl inget att springa benen av sig för. (förstå mig rätt, våra biffar är goda)

I måndags begick den ohängde äggakagepremiär. Inte i inmundigande utan i tillagande. Hans mor dvs jag har bestämt att han måste kunna ett antal paradnummer till den dagen då han ska flytta hemifrån. Det vore pinsamt om ungen inte kan laga mat med tanke på den minimala mängd halvfabrikat som han förtärt.

Dessutom är det ju så att vägen till en kvinnas hjärta går via smaklökarna ni trodde väl inget annat?!
Sällskapet han har begripit det där. En dag fick jag en gädda i present. Andra får blommor jag får fisk. I förra veckan kom han hem med ett par rejäla bitar hälleflundra och innan dess ett par makabra entrecoter av garatimörad kvalitet.
Det blev sill på tisdagen, hälleflundra på torsdagen och så åts det sushi på fredagen, det blev mer fisk på en vecka än vad somliga får i sig under en hel livstid.

Sällskapet har också begripit den hårfina skillnaden av att jag säger "jag börjar bli hungrig" och att "jag är hungrig" Det är bara att sätta igång vid inledningsfrasen, säger jag att jag är hungrig är det för sent, det har den stackaren bistert fått erfara ett par gånger.
Hungrig Trixie inge bra.
Mätt Trixie går med på nästan vad som helst.
(fast bara nästan)