Äntligen!!

Så är vi till slut på plats i det nya paläet.

Det har inte varit helt smärtfritt.

Förutom allt fysiskt mögarbete som vi lagt ner på vår semester och hur många kvällar som helst så var nog skilsmässan aldrig så nära som när förrådet i den gamla lägenheten skulle tömmas! Tänk själv; ett rum på nästan 8 kvadrat, påfyllt under 15 år med en massa "bra att ha" grejor varav det mesta är mitt. I nya lägenheten som är större finns inget sådant förråd. Alltså blir det problem. Sällskapet var så svart i synen att jag bad honom att ta time out och göra något annat medan jag tömde på egen hand. Han vägrade, undrar om han var rädd att jag skulle spara på allt?! Det tog tid, det blev mycket kul för grannarna att botanisera bland. Det blev ett stort släp till tippen. Lik förbaskat fick vi tjyvlåna ett vindsförråd några dagar för att få plats med alla lådor. Vårt eget förråd är ju fyllt till bristningsgränsen. På tisdag kommer de från Öppna Hjärtat och hämtar gamla möbler och annat bra att ha. Bättre att de får det och säljer det så går pengarna till behövande barn. Och det finns många behövande barn runtom i världen.

I bland sitter jag i mitt nya fina kök och känner mig inte riktigt hemma.

Det är ett alldeles underbart kök, vi har gjort vad vi kunnat för att få det så maximalt efter våra önskemål som möjligt. Vilket inte är helt lätt med en hyreslägenhet och en hyresvärd som inte vill satsa en krona för än man trör dem på halsen, då kläms det fram några spottstyver som ska räcka till allt. Med de skrala förutsättningarna har vi lyckats göra ett slott av en rivningskåk. Tänk vad det kunde blivit ifall snålheten inte hade bedragit visheten?!

Nu ska vi bara träla med klädkammaren och sovrummet ett tag, sedan är det helt klart. Detta vet alla att det kan ta år. Man vänjer sig alldeles för fort vid att det står en stege i hallen att köksutgången är blockerad av, ja, jag vet inte vad, femtielva ryggsäckar utan eget boende på hallgolvet, en säckakärra har slagit sig ner i vardagsrummet tillsammans med en Guinnesskylt. Det känns helt OK. Hörnet där jag sitter just nu och skriver finns det tjusiga framtidsvisioner om. Jag misstänker att vi verkligen menar framtid, lång framskriden sådan.

Luften har liksom gått ur oss lite. Det har varit ett hittills mycket tufft år på många plan. Alldeles för mycket har hänt som inte borde ha skett.

Batterierna är nästan urladdade och behöver en ordentlig påfyllning, under tiden så får de felaktigt placerade tingestarna stanna kvar där de är. Visionerna får komma när det finns ork.

Lite påfyllning har skett när vi dragit tills skogs och plockat svamp. Framför allt när vi kommit hem med korgarna fulla av godsaker. Att jag sedan drog på mig fästingar som i sin tur gett mig en släng av Borrelia är sådant man får leva med. (jag har fått penicillin och har inte känt av några symptom så det ska nog inte vara någon större fara.)

I går släppte vi ut Kleinmutter i havet. Nu kan hon färdas över hela världen i sin egen takt. Det var en jättefin dag, strålande sol och lagom med vind. Kylan nöp lite i kinderna. Kleinmutter hade gillat hela tillställningen.

I dag ska vi försöka fiska upp några abborrar ur kanalen, eller sätta upp hyllor i klädkammaren och göra framsteg i hemmet.

Kanske både och.

Fan tro´t