Dimma

Det är lite dimmigt om morgnarna nu. I går så var det riktig thrillerdimma. Tung, blygrå, ogenomskinlig och tät som en ärtsoppa. Tur man har fina minnen att luta sig emot sådana här dagar. Har man som vi, norrfönster så har man sällan eller aldrig solsken i lägenheten. Det händer men det är precis när den går upp - eller ner! Då smyger sig en liten strimma in och belyser rummen på ett magiskt vis. Bilden är från vårt kök en morgon när vi kom hemrullandes efter en årlig fest, där traditionen säger att vi ska vara de som går sist. Annars blir det fel?! Jag har ett tydligt minne av hur jag någonstans vid tvåsnåret tänkte att det kanske var dags att packa kappsäcken och dra inom en rimlig tid. Alltså innan fyra och allrahelst innan solen går upp. Tror ni jag lyckades? Nix, jag kände hur, jag vet inte vad, man kan inte kalla det för motstånd utan snarare en kraftlöshet, grep tag i mig. Tvingade ner mig i stolen igen, satte en öl i näven på mig och sa; skål! Alltså traditionen efterlevdes, vi lullade hem samtidigt som solen visade sig. Väl hemkomna hade vi till sonens (ja han var också vaken) förtvivlan/förtjusning gurkkrig i köket. Sällskapet påstår att han vann vilket jag ju självfallet anser vara nonsens, jag hade ju faktiskt sönder hans gurksvärd först. Sonen vill inte ta parti för han vet att han kan vara inblandad i första bästa nästa duell! Det sägs att traditioner är till för att brytas, fan tro't. Vi får väl försöka igen nästa år. Kanske kan vi lägga upp det så att vi utser en ny sistagångare under klang och jubel så att personen känner att den tar över en viktig post som värdparet kan känna sig trygga med.