En dag var alla som kunde flyga som tokiga. Det började med att vi (sällskapet) var uppe i olika omgångar och slog ihjäl ett gäng flugor. De där som bara måste sätta sig i ansiktet, krypa in i näsan och bara vara förbaskat irriterande. Det blev lite dåligt med sömn den natten. Att det var sällskapet som var uppe och slog omkring sig beror mest på att jag ser som en kratta utan linser och inte har lust att bli utskrattad av flygfän, inte att sällskapet skulle vara mer irriterad än jag. Eller ja, jo, det var han kanske...
Vid frukosten i trädgården blev vi anfallna av allt som fanns. Det var helt galet. En sådan dag som får en att omedelbart ta tillbaka allt man sagt om hur himla skönt det skulle vara att bo där alltid. Man vill bara bort, in till en större stad och hoppas på att det är bättre där. Sällskapet gav sig iväg på en fisketur, jag bestämde att jag skulle klippa gräset. Vågade knappt gå på muggen eftersom vi lagt märke till att ett getingbo höll på att byggas någonstans i väggarna. Tanken på galna getingar får de flesta att tveka. Desutom hade skittunnan inneboende i form av dödgrävare och jag ger mig den på att dessa normalt sett fredliga varelser (som uppenbarligen tycker att det regnar manna från himlen när man gör både det ena och det andra....) denna dag skulle få för sig att smaka på skinkan. Men värst av alla var faktiskt bromsarna. Dessa köttätande bevingade varelser! Plågoris, är vad de är. Landar så mjukt och försiktigt för att sedan blixtsnabbt skära upp en med sina skalpeller och sedan suga i sig köttsaften. Jäkla typer! Sällskapet kom hem och såg ut som ett åskmoln, ingen fisk denna dag. Han hade tagit sig in och upp för en flodmynning som var trolskt vacker där han hade tänkt flugfiska lite. Tji den. Där hade bromsarna gaddat sig samman i grupper om många åt gången. Han tog sig därifrån så fort det gick!
Framåt kvällen avtog anstormningen, vilket är normalt, men den här dagen var inte normal så ingen av oss hade varit förvånad om nattflyna hade börjat anfalla.
Natten som kom behövde sällskapet bara slå ihjäl hälften så många flugor som natten innan. Alltså en relativt lugn natt, frukosten invaderades endast av husgetingen som krävde sin rättmätiga del av den rökta skinkan.
Jag tar hand om disken och håller på i köket när jag hör sällskapet muttra något om att det var det jäkligaste han sett på länge. (Detta är efter Betty Boop) Undrar var insektsboken är, hittar vad han söker och ber mig komma och kolla. Han har hittat en broms som är stor som en bålgeting (dessa stackars förtalade varelser)! Bilden i boken visar den i en och en halv gångs förstoring. Den han tagit var lika stor i verkligheten! När jag fick se dess "knivar" förstod jag hur jag kunde ha sådana märken på höger skinka, som jag hade!
Det var det värsta i den väg jag skådat.
Urrk.
Den fick dö.
Inte fan skulle den få tugga på mig fler gånger, eller någon annan för den delen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar