Den blomstertid

Han, den ohängde, gick ut sitt första gymnasieår i går.
Det gick väl bra förutom att han försökte smita från kören genom att dåna. Dålig stil, det har inte fått från mig?! Betygen blev hyfsade. Att det inte går bättre har inte med förmågan att göra snarare ovilja (ren och skär lathet) att göra.
Men vem är jag att gnälla. Jag vägrade att gå gymnasiet för jag fick inte gå den linje jag ville. Det är sant. Jag till och med ringde och skällde på rektorn. Den ohängde är som en sommarbris om man jämför med hans ömma moder i samma ålder. Orkanen har bedarrat med åren men nog är det stormvarning emellanåt och slutar blåsa, gör det aldrig.
När sonen (det blir så jobbigt att skriva "han den ohängde" varje gång) började på dagis (och nu måste jag upplysa alla läsare att detta som följer har inget med nostalgi att göra, möjligtvis att jag börjar bli till åren, men ni behöver inte plocka fram några näsdukar eller så) var bland det första han gjorde, en pistol av ett par duplobitar. Jag fann detta både komiskt och en smula, inte skrämmande, men väl förvånande. Inte så att grabben aldrig fått leka med pickadollor eller andra vapen. Men det fanns inte i leksakslådan och det var inga prylar som prioriterades, (Förmodligen därför hör jag "vän av ordning" viska) I morse när jag varit ute i regnet (iförd gummistövlar och försvarets regnkappa årgång -60) såg jag i skyltfönstret det ni ser på bilden. En liten godisfylld handgranat. Made in China. Säljs i en butik vars namn ska få den att verka amerikansk. I själva verket ägs den av araber och de flesta kunderna kommer från mellanöstern. Plastic fantastic i allt. Naturmaterial såsom bomull och trä göre sig icke besvär i ett av dessa plastens mekka.
Men jag blev upprörd på något vis. Gillar inte tanken på att man ska köpa små godiskulor förpackade i form av en handgranat. Oavsett var den är tillverkad. Många av de som handlar där är flyktingar, de köper massor med pistoler och liknande till sina ungar. Jag kan tycka att det är underligt men jag kan också någon stans förstå det. Det är väl inte märkligare än att vi som inte varit i krig på ett par hundra år måste tydligen tillfredställa oss genom att betala för att leka krig ett par timmar genom att skjuta färgpatroner på varandra
Eller rättare, jag fattar det inte. Betala för att leka krig?!
Varför blev jag upprörd, är det värre med en godishandgranat än en pistol gjord av ett par bitar duplo? På något vis tycker jag det utan att kunna klargöra exakt varför just nu. Men det kanske klarnar.
På tal om granater så fick sonen kallelse från pliktverket häromveckan. Han tittade på mig, log sitt bredaste leende och sa, glöm det mamma, glöm det. Så lätt blir du inte av med mig!

Jävla morsgris!

PussÅKram!