Oskadd

Jycken på bilden har fått vara med om en del i sitt liv.
Först tror jag han blev köpt som leksak åt familjens barn. Det fungerade troligtvis hyfsat så länge han var liten och söt. Han är fortfarande liten och söt, har alltid varit, och kommer så att förbli. Som leksak blev han förmodligen tråkig därför försökte familjen sälja honom. Till vem som helst. De lyckas till slut sälja honom till en något försupen gammal krigsskadad jugge som har förälskat sig grymt i honom.
Problemet var att juggen bodde i industrilängan där vi hade vår dåvarande verkstad. Han bodde i en husvagn inne i längan. Förutom hans egen svets- och plåtverkstad så fanns det en svarvare, en målare, en skoterklubb också vi och vårt snickeri. Ja och en annan galen svetsare också som kom från något av arabländerna.(Hans landsmän hade ett och annat att säga om hans uppförande.) Han åt gladeligen gris och drack sprit så det stod hätliga till och gav så att säga fan i Allah.
Jag möttes en morgon av en strålande glad jugge som undrade om jag kunde gissa vad han gjort kvällen innen. Köpt hund sa jag. Va?! Hur kan du veta det? Så full och så förlskad som du var kunde kvällen bara sluta på ett sätt!
Hur som helst så var detta inte den bästa av miljöer för en liten rädd pekingese. Juggen försökte då ge den till målaren som redan hade två eller tre av samma sort. Det gick så där. Eller närmre bestämt inte mer än två dagar. Så där satt han snart igen, gråtmild med en hund i famnen. Han försökte sälja den till oss, till sonen, till alla som kom till firman. Inget napp. Då försökte han ge bort den. Lyckades ungefär lika bra.
Jag tog hem den stackarn ett par dagar för att han skulle slippa ifrån detta bullriga skitiga och dammiga ställe. Sa till juggen att han fick fan hitta ett nytt hem till efter helgen för den stackarn kunde ju inte bo sådär. Någonstans visste jag ju att han inte skulle hitta någon så jag sa att jag kunde prova med min mor, se om hon ville ha honom. Gratis.
Jag är inte dummare än att jag vet att det är mycket svårare att säga nej när man väl träffat den lille Loppan som vi döpte honom till. Men min mor sa nej, det går inte, klarar inte av det nu. Ok sa jag, jag letar vidare.
När ska du lämna tillbaks honom sa moren min.
På måndag, sa jag.
Söndag eftermiddag var min mor ägare till en hund!
Juggen blev både glad och ledsen. Loppan ville gärna bli klappad men han lade sig alltid en bit ifrån. Jättesnäll och jättekelen men höll sig alltid på avstånd. Själv tänkte jag att det är inte mycket hund kvar i den där räddharen. Det tog en månad sedan var han herre i huset. Fick inte kallas för Loppan utan nu var det Kompis som gällde. Själv tycke jag Loppan är betydligt roligare men nu är det ju inte jag som ska leva med honom så Kompis får väl gå an, då.
Tiden går, han lindar morsan runt hela tassen. Tror att alla andra finns till för hans skull. Som de flesta andra jyckar. Livet går sin gilla gång tills han en dag råkar möta en sibirisk Lajka som i pur förvåning över att det kom någon runt hörnet, försökte göra slarvsylta av honom.
Han blev ett öga fattigare och känner sig lite osäker på medelstora ljusa jyckar annars mår han efter omständigheterna bra. Han känner sig som en kung för nu pjattar ju alla med honom.
Undrar om han ska behöva vara med om fler omstörtande händelser i livet eller om det är nog nu?