Överstökat

Så är det då äntligen gjort.

Nu har vi sagt adjö för sista gången.

Nu kan vi kanske se framåt igen och försöka minnas de goda stunder vi hade tillsammans.

Att jag säger vi i stället för jag är för att jag inräknar sonen i detta sammanhang.

Det gäller honom i än högre grad än mig själv.

Tänk att mista sin pappa innan man ens fyllt arton? Hur kul är det? Min försvann när jag var 28 vilket jag tyckte var ganska tidigt ändå.

Vilka tankar snurrar i skallen?

Hur mår du, min son? Bra fråga, är ofta svaret.

Hur mår jag? Jo tack jag mår fint, det är trots allt ganska många år sedan som jag var gift med sonens far. Det finns ju en anledning till att vi skiljdes. (precis som det fanns en anledning till att vi gifte oss och skaffade barn ihop) Min sorg är inte så värst stor eller jo det är den ju, men den är förknippad med hur sonen mår. När han är ledsen så får jag hjärteont.

Det är svårt att formulera tankarna, rädd som jag är att det kan bli mycket bitterhet och ilska över någon som faktiskt inte kan försvara sig.

Sonens äldsta syster höll ett fantastiskt tal vid kistan. Man kan nog kalla det en uppgörelse eller kanske snarare ett bokslut. Tösernas mamma höll också ett bra tal som beskrev M mycket bra. Båda talade om goda saker men framför allt så blundade ingen för det som inte var så bra. Det blev aldrig något hyckleri som det ofta kan bli när någon dött. Man skall inte tala illa om de döda, hur dumt de än betett sig, finns det många som tycker.

Det skall väl inte jag heller göra, men, när man tydligt ser hur någon trampar upp vägen mot en för tidig död på egen hand, kan man faktiskt inte bli annat än förbannad.

Det är så mycket jag skulle vilja skriva men jag tror att jag avstår mest av rädsla att du som läser (i det här fallet bryr jag mig faktiskt om dig som läsare) skall missförstå mig. Det är något som jag är alldeles för van vid. Folk läser, men de lägger ofta in egna ord mellan raderna och uttolkar något helt annat än det jag sagt eller skrivit.

Just nu är den ohängde ute och fiskar horngädda med sällskapet. Jag hade tänkt att jag skulle göra ett snyggt blogginlägg, men känner att jag för en gång skull inte kan samla mina tankar till något vettigt att sätta på pränt. Känns som om jag gläntar på locket till en vulkan och vill nog inte att lavan skall rinna iväg och bränna hål på allt som kommer i dess väg.

Tror att jag går ner till caféet får mig en stor latte, sätter mig på statyn på torget och njuter av solen som visar sig från sin bästa sida i dag. Nästa vecka ska det bli skitväder igen så det gäller verkligen att passa på. I morgon drar vi till Göteborg, hälsar på vänner och framför allt för att se :And There Was Light.

Livet rullar vidare, inget blir som förr.

Nya händelser väntar runt hörnet, dåliga så väl som goda!