Härdad

Här sitter jag och känner mig halvt förlamad, i alla fall i ansiktet. Vänstra sidan gör lite som den vill. Jag känner att det kittlar till och att det rinner från både öga och näsa. Jag lovar att det slår om till höger sida lagom till finkalaset vi ska bevista på måndag. Det finns tyvärr ingen vattenfast mascara eller annat smink som står emot dessa floder. Dessutom tror jag det är lättare att sminka ner mig på den ena sidan än att försöka sminka upp den taskiga sidan. Bäst är nog att i detta fall stanna hemma i stället för att smitta ner alla andra.

Nyår avlöpte i utomhusgrillningens tecken. Liten vildgris på spett. Några lösa ankbröst och en halv lax fick också känna värmen från grillen. Nu pratar jag stor hemmabyggd grill alltså, med tak och allt. Ingen köpegrill inte. Inte ens den flådigaste lyxWebern (eller vad tusan den nu heter, "grillarnas kung") kommer i närheten av detta mästerverk. Den är utgrävd i backen, stagad med stock och sten från omgivningen, är pyntad med allehanda upphittade ting för att blidka den ende grillgud som existerar: Cremos. (Börjar faktiskt tro att vi skulle kunna försörja oss ett tag på att åka runt till folk och bygga naturgrillar åt dem. Ja det vill säga jag marknadsför och de andra bygger... Dessutom kan vi sälja oss som grillmästare ock komma hem til folk och steka hela djur över glöd för dyra pengar.)

I år var det kallt!. Förra nyåret kunde man vara ute hur länge som helst, i år var man tvungen att gå in och värma sig med jämna mellanrum. Själv höll jag mig mest inomhus och fixade till allt annat som behövs för en lyckad grillmiddag. (Värdparet skall vid tillfälle få en vanlig jävla förskärare som man enkelt fixar tomater och lök med!!) Snörde ihop årets godaste glaze till grisen. Hastigt vin och citronfrästa pilgrimsmusslor till vegetarianerna. För en gång skull åt vi vid rimlig tid. Allt blev färdigt samtidigt. Alla åt på en gång utom vi som fixat allt, vi är aldrig speciellt hungriga efter en hel dags matjobbande. Lögn, värden (i detta fall) kan alltid äta men sällskapet och jag är rätt lika. Småätandet och matosen räcker långt. Vilket ju är rätt tråkigt, för alla andra hugger in av hjärtats lust och har verkligen sett fram emot detta, själv sitter man och petar i maten.

Tror vi var tretton vuxna och fem barn i ett ganska litet hus. Barnen for som en serpentin genom huset hela tiden och kommenderade oss att hälsa ordentligt på drottningen eller vem det nu kunde vara som kom gåendes. Så där höll kidsen på hur länge som helst. Ända till klockan började närma sig midnatt då stannade tiden plötsligt eller gick i varje fall väldigt långsamt. Var tredje minut från 23.20 var det någon unge som frågade vad klockan var. I år hade vi inga raketer. Raketmästaren var hemma med bruna febern. Men vi hade asiatiska lyktor som sällskapet färfärdigat med viss hjälp från gästerna. Så kvart i tolv stod vi och malde metatabletter. Två lyktor brann upp. Tre ville inte trots hårt arbete inte lyfta men alla de andra for till väders. Jättevackert när de försvinner i väg. Här hade jag ju tänkt att jag skulle dokumentera, korka upp skumpan och skåla med allt och alla. I stället var jag lykthållare medan sällskapet fyllde på bränsle och satte fjutt. Bubblet drack jag vid den vedeldade spisen i köket vid halvett-tiden när jag tinade upp fingrarna. Efter detta blev folk inte nyktrare. Konstigt?! Någon har nog ännu kaktustaggar både här och där. Emellanåt hade vi kortkorta perioder av kaos där så mycket hände samtidigt att vi nog måste sätta oss ner och gå igenom vem som såg vad för att få en hel historia. En barnstol och ett vinglas gick i kras. Det i sig är imponerande. Det fanns potentional till massförstörelse. Så mycket folk på så liten yta. Det är uppenbart att vi går att ha i möblerade rum... I alla fall stundtals.