Människan är fan ta mig det farligaste djuret på den här planeten.

I bland blir det för mycket av allt.

Jag har funderat mycket på vad som kan ligga bakom många tragiska dödsfall.
Jag kan fortsätta att fundera. Eftersom jag inte varit på plats eller känt dem det rör sig om så det fritt fram för mina fantasier. Det är så lätt att läsa vad som står i tidningarna och sedan välja att tro på vad som skrivs. Eller att läsa mellan raderna. Det kan lätt bli tokigt, för jag vet ju som sagt inte.

Men jag har inte kunnat låta bli att fundera på hur man som barn känner sig när mamma dödat pappa med ett skott i nacken. (nu förutsätter jag givetvis att det som media berättat är sant, något annat kan jag inte förhålla mig till) De ska även ha varit på plats när det skedde om än inte direkt bevittnat det hela. Inse att man plötsligt i praktiken är föräldralös för att en förälder är död och den andre lär inte bo hemma på ett tag. Blev barnen förvånade, kunde de ana att något sådant skulle ske?
Hur ska man förhålla sig till sin mamma, sig själv och sin omgivning efter något sådant?
Hur?

Vad kände den lille grabben som blev knivmördad av sin egen pappa? Jag kan nästan (förstå mig rätt nu) känna att det var skönt att han dog så att han inte resten av livet behövde gå omkring med den skräckfyllda minnesbilden när hans pappa faktiskt stack en kniv i honom. Den förvåning och fasa den stackarn måste ha känt?! Jag har en egen teori om vad som hänt och den bottnar i egoism, om inte jag får så ska inte du heller få. Eliminera och samtidigt skadar jag dig för livet. Nu kan du sitta där utan barn. Vill du inte ha mig så ska du inte ha vår gemensamma avkomma heller. Jag kan ha helt fel. Oavsett så har ett oskyldigt barn fått sätta livet till.
Hur ska mamman förhålla sig till detta resten av livet?

Hur många föräldrar, barn, syskon, släkt och vänner ska nu förhålla sig till att en ensam man antingen försökte spränga alternativt skjuta ihjäl någon som stod dem nära?
Jag tänker på oron och fasan av att veta att ditt barn befann sig på Utøya när du får höra vad som hänt. Innan du fått kontakt och vet hur det har gått.
Eller ännu hemskare, inte fått kontakt.
Hur ska du hantera att just du klarade dig men inte din bästa vän? Att du klarade dig överhuvudtaget?
Tänk att just nu inte veta om ditt barn, din bäste vän, din rumskamrat överlevt, för att personen saknas.
Vilken vånda.

Någonstans bottnar detta dåd i hat.
Varför hatar vi så mycket?
Trodde Breivik att livet på något sätt skulle bli enklare efter vad han gjort?
Trodde han att folk skulle lära sig "en läxa"?
Följden blir väl snarare att fler kommer att hata, men inte det han hade tänkt sig.

Jag känner mig tom och sorgsen.
Det finns inga ord som räcker till.
Jag har ingen mirakelmedicin.

Om det var mitt barn...

som hade rusat in på plan och attackerat målvakten,
så vet jag inte riktigt vad jag hade gjort.

Nu har jag ju mycket svårt att föreställa mig den ohängde att få för sig något sådant för han kan knappt skilja ett fotbollslag från ett annat men tanken har ändå föresvävat mig.

Hur kändes det att titta på tv:n eller höra på radion det som hände och inse att det är mitt barn som gjort detta?!

Jag såg i tidningarna att familjen gått ut med ett öppet brev där de ber att grabben ska få en rättvis dom. Vad är en rättvis dom i det här fallet?
Som förälder så kan du ju inte ha varit blind för ditt barns fritidsintresse. Inte helt och hållet. Klart att jag inte vet allt min son håller på med och jag hoppas verkligen inte att han överraskar mig på något negativt vis en vacker dag.

Jag vill ju knappast kalla det ett fotbollsintresse när man verkar mer inriktad på att irritera sig på motståndarlagets supportrar. Men i dag verkar det som om att man inte får gilla ett lag utan att mer eller mindre hata dess motståndare. En viss rivalitet har ju alltid funnits och ska ju finnas för spänningens skull men det är fortfarande på plan som matchen skall avgöras. Av lagen. Inte av supportrarna eller vad de nu skall kallas.

Vad tänkte snubben när han brände av raketen (nu förutsätter jag att dagens uppgifter stämmer) och därefter tar sig in på planen för att gå till attack mot HIF's målvakt. Kan man säga att han tänkte. Ja det kan man, annars hade han bara handlat instinktivt och då vete fan om han ska få gå lös bland andra.
Självklart blir man lack när motståndarna gör mål, det hör till, men vad ska jag som publik göra åt det? Mitt jobb är möjligtvis att sporra mitt lag efter bästa förmåga att prestera än bättre. På läktaren.
Åter igen, vad tänkte killen? "Öh jag blev så förbannad när HIF gjorde mål att jag bara var tvungen att bränna av en fyrverkeripjäs mot och sedan gå in och hälsa på deras målvakt?!"
Trodde han på fullt allvar att han skulle eliminera målvakten så att det blev lättare för Malmö att göra mål? Trodde han på dessutom att folk skulle hylla honom för detta?
Tänkte han tanken att de enda som möjligtvis älskar honom just nu är Helsingborgare. Förmodligen inte. Han tänkte inte, så enkelt är det och då kommer vi tillbaka till det jag sa innan att då vete fan om han ska gå lös bland vanligt folk.
För kan man inte inse konsekvensen av sitt handlande, och i detta fallet handlar det inte om att handduken blir skitig om jag torkar mig på den innan jag tvättat händerna, så bör man tas om hand tills man lärt sig detta.

Men åter till tanken om det var min son det gällde.
Hade jag inte gjort mitt bästa för att finna förmildrande omständigheter? Hade jag inte sökt få andra att förstå att han inte är så'n egentligen. Hade jag möjligtvis lagt skulden på hans kamrater, på politikerna, samhället i stort?
Jag vet inte, jag vet bara att jag tänkt annorlunda om det var mitt barn det gällde. Det är mycket lättare att tycka att ett främmande barn ska hängas ut och hudflängas.

Men, men, med detta menar jag inte att det på något vis är försvarbart, det som är gjort. Jag är lycklig som slipper vara den mamman. Mamman som måste undra; hur i helvete kunde det gå så här? Kunde jag gjort på något annat vis? Var gick det fel? Är det mitt fel?

Om man ska tro det man läst och hört så är detta inte en mönstergosse, han har tydligen legat på gränsen till dumheter ett bra tag.
Men inte kan jag tro att han ens var snubblande nära att förstå vad efterspelet till hans lilla uppvisning skulle bli.
Undrar om han kommer att känna av att han är hatad nu? Precis som han hatar?
Jag hatar inte honom, jag hatar inte HIF-supportrar, inte några andra heller.
(Utan motståndare ingen match, ingen liga. Så enkelt är det, så den som gillar fotboll borde ju bara vara glad åt detta faktum.)
Men den stora mobben är i gång, den som säger att "du skall icke" har snabbt släppt på den regeln och visar sig själv vara likadan.
Trist.
Men inte oväntat.

Ett saftigt bötesbelopp är att vänta, så saftigt att han aldrig kommer att kunna betala tillbaka om han inte vinner storvinsten på Lotto. Han kommer för evigt att bli hågkommen för vad han gjorde den dagen i maj med 24 000 förväntansfulla på läktarna. Årets match så här långt skulle avgöras. Stämningen är på topp. Folk var glada och upprymda. Det talades om folkfest.
Ingen kommer att glömma honom.
Inte många vill ha med honom att göra mer än möjligtvis en och annan Helsingborgare som tyckte att han gjorde bra i från sig.
Många vill honom illa.
Jag kan på sätt och vis förstå dem men det gör bara dem till samma sorts människa.
Icke tänkande.
Och det ändrar inte på resultatet.

Han måste rimligtvis ställa sig frågan; varför tänkte jag mig inte för?!
Tusentals gånger.
Undrar om han har något bra svar?

Så slår det mig att han kanske planerat detta?!
Han tänkte kanske att nu jävlar ska jag skrämma skiten ur honom?!
Han kanske skulle göra det igen om han fick en chans.

Jag är jävligt glad att jag inte är hans mamma!


ps bilden är från 16 maj 1976 MFF mötte Elfsborg och vann med hela 6-0

Var går gränsen?

Jag har varit tyst länge nu.
Eller, tyst har jag väl inte varit, bara inte så medelsam.
Har fört en inre dialog, (ja dialog inte monolog) dagligen om en massa saker.
Somligt borde kanske kommit på pränt eftersom jag då tänkt ett varv till.
Förmodligen är det därför. Jag har inte varit färdigtänkt och då går det inte att skriva heller.
Eller så har jag tänkt så mycket att allt varit fullkomligt glasklart och jag har inte funnit någon anledning att älta det igen.
Faktum är att jag vet inte mer än att jag saknat mitt eget skrivande ibland?!
Det är ganska skönt att ventilera sig på detta vis, blir lite mer substans än att hålla allt inne i skallen.

Dagens tanke är just; var går gränsen?
När är du utsatt för ett övergrepp?
Är det när du själv begriper det eller när någon annan gör det?
Blev du utsatt även om du fattade vad som hände och du slingrade dig undan?

När jag var yngre fanns det på vår gård en snubbe som sålde och servade trädgårdsmaksiner modell större. Han hade en massa hundar som jag brukade gå ut med. Han hade också en väldigt söt son vars namn jag glömt för länge sedan. Jag var så där avståndsförälskad som man bara kan bli i 11-12-års åldern innan sexualiteten sätter fart. Han var söt och jag gillade att kolla in honom. Mer än så var det inte. Förmodligen struntade han fullständigt i mig för han var ett par år äldre och tjejerna hängde nog i klasar runt honom.
En som däremot inte struntade i mig var hans farsa.
En dag tryckte han upp mig mot väggen tungkysste mig och fingrade både här och där. Själv var jag ganska okysst och totalt ointresserad. Framför allt av honom! Jag både förstod vad som skedde och samtidigt inte. Min sexualitet var som sagt inte väckt, alltså begrep jag inte varför han gjorde som han gjorde samtidigt förstod jag att det här var inte riktigt bra. Jag slingrade mig ur situationen bokstavligt talat och gick därifrån.
Nu var det inte så att jag aldrig mer gick dit, men jag gick aldrig in till hundarna om det inte fanns någon annan där också. Jag har inget minne av att han skulle sagt något om att jag inte fick säga det till någon men det var ju inte heller något som jag gärna berättade för någon annan. Jag kan inte minnas att det upprepades så det gjorde det förmodligen inte heller.
Jag kan ju inte med bästa vilja i världen påstå att jag skulle tagit någon som helst skada av denna händelse så det är inte därför jag funderar över det.
Tanken som slår mig är snarare, gjorde han detta med andra småtjejer?
Var jag en engångsföreteelse eller var detta något han gjorde när han kunde?

Några år senare råkade jag ut för en ännu äldre man som också tyckte det var kul att pilla på unga flickor. Han fick pilla en gång men det var nog mest för att jag blev så överrumplad av situationen att det tog mig en stund att fatta vad som försiggick. Att han den då högt aktade skribenten som hade en underskön hustru ville leka med mitt underliv gick över mitt förstånd. (jag bodde hemma hos dem ett par dagar) På något vis slingrade jag mig ur den situationen också och såg till att aldrig vara ensam med honom igen, i alla fall inte utan tillräckligt med kläder på mig. Det upprepades aldrig.
Berättade jag för någon? Nej.
Varför? Ja, varför skulle jag berätta en sådan sak? Vem skulle jag berätta det för?
Gjorde han så med andra allt för unga damer också?
Eller var jag ett engångstillfälle?

Sådant får jag aldrig veta och jag har som sagt inte funderat över händelserna förrän nu när Sjöberg fick media att pinka på sig.

Var går gränsen?

Hur många barn och i dag vuxna lever med skam och skuld över det som de blir/blivit utsatta för? Hur många är/kommer att bli kvaddade för livet för att vuxna inte kan sätta gränser?

Nostalgi

Jaha, nu har han gått och dött, Gerry Rafferty.
Kommer ni ihåg honom?
Inte?
Jo om jag säger Baker Street så börjar det ringa en klocka eller hur?
Den plattan lyssnade jag otroligt mycket på när den var ny. Gillade den som bara den. Sedan kom det annat att lyssna på och jag glömde väl mer eller mindre bort den i nästan hur många år som helst. Så en dag blev jag sugen och upptäckte att jag inte kunde hitta skivan (LP). Tillräckligt sugen för att leta upp den och illegalt hämta hem den för lyssning.
Spänningen var på sin topp, var den lika bra som förr?!
Ja!
Eller rättare, jag vet inte.
Den öppnar bara portarna till en svunnen tid med mycket trevliga minnen och jag klarar inte av att bedöma om det är bra eller ej. Och jag kan strunta fullkomligt i vilket för den väcker så mycket glädje när jag hör den att den därför alltid kommer att vara en bra platta.
Tror dessutom att jag hittade den på vinyl i min före dettas skivsamling, det var alltså där den var! Så det blir till att gräva i högarna och hoppas att mitt minne inte lurat mig eller att någon i familjen kastat den för att det tyckte att skivomslaget var lite tacky och aldrig hört talas om mannen...?

Södra Förstadsgatan 63

ger mig numera en glädjekick!
Efter att ha varit runt i Prag och tittat sig snurrig på alla fantastiska byggnader blir man lite ledsen när man är hemma igen. Alla dessa fina hus (ok inte alltid i så gott skick) som rivits i den här staden kan ju få en att krokna för mindre. Alla dessa nya fula hus som byggs gör mig inte gladare. Fast jag skall erkänna att det byggts ganska många fina hus också.
Det som gör mig gladast just nu är det gamla jugendhuset på nämnda adress. De flesta har bott där, inte jag även om det var nära ett tag. Kåken förföll mer och mer ägaren verkade inte bry sig. Man tittade inte ens närmre på huset längre när man gick förbi, såg bara att det blev tommare och tommare.
Men så en dag började det hända saker.
Renovering.
Ja,ja, vad som helst kan ju hända. Det vet jag av egen djup negativ erfarenhet.
Men, wow, när de tog bort lite av fasadbetäckningen sent i somras såg man helt plötsligt delar av ett nytt gammalt hus.
När hela täcket var borta såg att de hade satt in en smidesgrind/port.
Oj!
Hmm, undrade om de tänkte göra något åt den fula 70-tals fasaden nertill också, för de tänkte väl ändå inte låta det förskräckliga sitta kvar nu när resten blivit så vackert?!
Ingenting hände, ännu mindre skedde fram till en dag då det tog fart. Nu har man rivit ner den gamla fasadbeklädnaden. Satt in nya fina fönster i trästommar och ser ut att gjuta nya "portaler" som ska passa in.
I dags läge är det bara två fönster och dörren till guldaffären som ska fixas och det är ju förståeligt att man inte gör allt på en gång eftersom verksamheten är i gång.
Kolla så fint det blir!
Det här är sådant som förgyller min morgonpromenad till jobbet.
Mer av detta om jag får be!

Huvudsaken

Snorigt läge.
Snorigt värre.
Huvudet känns som en basketboll. (Hur jag nu kan veta det)
Allting rinner ut där det går.
Annars är det väl rätt bra.

Huvudbonader är intressant.
Själv har jag nästan aldrig mössa eller annat. Kan bero på att jag är en varmpanna...

Chassidiska kvinnor (och män också?) får inte visa håret i offentligheten. Det löser många genom att bära peruk! Vet inte om jag skall skratta eller gråta. Gubbar i alla åldrar ska ha små fåniga mössor på skulten när det går i körkan eller överlag för att visa att de är religiösa. Kidsen på stan låter gärna kepan sitta högt upp på huvudet så det ser ut som om de har vattenskalle. Man har gärna hoodieluvan ovanpå. Snacka om att se fåniga ut! Vet inte vem de tillber mer än möjligtvis någon stenrik hiphopare, den lokale gangstern eller bara mammon rätt och slätt?!
Man får inte ha keps eller mössa inomhus om man är under 75 (nu pratar vi utanför religiösa byggnader, märk väl) men tanter i alla åldrar får gärna bära hatt var som helst?!
Var finns logiken?
Den finns inte.

En kvinna vände sig till DO eftersom hon kände sig diskriminerad för att hon inte skulle få bära niqab under sin utbildning, ni har nog alla läst om det i dagarna. Jag tänker inte gå in på vem som har sagt vad utan bara funderar själv.
Visa säger att det är koranen som säger att kvinnan måste täcka sitt hår när hon vistas bland andra än familjen. Vissa säger att det är traditionen. Vilken tradition? Somliga säger att det är en kulturell grej.
Strunt samma, summan för min del blir faktiskt att det är män som bestämt detta. Många kvinnor skall dessutom täcka nästan allt för att mannen inte skall bli frestad av henne. Blir han det är det hennes fel.
Eller hur?!
Men om det nu är så att mannen inte kan hålla sina känslor i styr och framför allt då snorren, är det då inte bud på att vi låser i männen i stället? Låter dem endast gå ut med förbundna ögon och blindhund. Varför kan inte männen inse att det är deras tankar som är "orena" som kvinnorna får bära bördan för? Va fan, bind fast snorren vid låret med en livrem. Pinka längs benet eller skaffa kateter ifall det förstnämnda känns olustigt. Varje gång snorren vill leka ståndaktig soldat får mannen en smärtsam påminnelse om sina tankar och slutar kanske med detta så småningom?!
Fan tro't men håll med om att det är en idé så god som någon annan...?

Folk får ha vilken hatt de vill, när de vill men jag tycker likväl att det är konstigt att det måste påvisas att man är troende. Tinningslockar, stort skägg, turban, huvudduk, peruk, kalott... Om den där guden som man nu ska visa detta för är så allsmäktig och ser allt, tror ni inte att han/hon har koll på vem som tror eller inte? Har inte troende mer tilltro? Eller tror man helt enkelt att man får pluspoäng? Får komma före i kön när det är dags?

Men är det inte mycket mer än det jag nämnt så kan jag leva med det,(tänkte eventuellt skaffa mig en gloria och reta gallfeber på alla!) men när man stänger in människan i heltäckande tyg från topp till tå och bara lämnar en springa för ögonen då tycker jag faktiskt att man har gått bra jävla för långt. Dessa kvinnor får gärna hävda att de basar i sitt eget hem och att mannen har ingenting att säga till om där, men det är väl inte meningen att man ska vara hemma vid spisen hela tiden?! För att ha frihet?!
Jag finner ett slags motsattförhållande i niqabkvinnan som utbildar sig. Det är något som inte stämmer, förhoppningsvis blir de fler för det är nog enda sättet att få slut på eländet.
Jag skulle faktiskt inte vilja lämna mina barn på dagis till en människa som jag bara ser ögonen på. Inget annat. Jag skulle inte vilja bli serverad av henne på krogen heller. Jag skulle inte vilja se det lilla jag ser av henne i kassan på konsum heller. Det är faktiskt väldigt svårt att avgöra en människas sinnestillstånd bara genom att se på ögonen. Det är inte ögonen som visar om du är glad, ledsen, sur eller arg. Det är ögonen i kombo med resten av ansiktet och framför allt munnen som gör att du kan bedöma vilket tillstånd den du tittar på befinner sig i. Har du dessutom tagit bort möjligheten att bedöma kroppsspråket i övrigt säger det sig väl självt att den du betraktar blir väl anonym.

På tal om mössor kommer jag ihåg när sonen var barnvagnsliten. (Liten inte sliten) En glad liten (?) köttbulle som mest påminde om en ung Chrustjev. Åtminstone inbillar man sig att Krusse såg ut så som barn. Frös aldrig. Ville alltså inte alltid ha mössa, det blev för bra. Då slapp han för hans ömma moder ansåg sig kapabel att bedöma när det var dags använda den vare sig sonen samtyckte eller ej. På Triangelen blir jag bannad av en gammal rar dam (surkärring) för att han inte har mössa på sig. Vi är inomhus. Det är hur varmt som helst. Men av någon anledning så frös sonen om huvudet. Ansåg hon. Me, bad mama. Utanför sker samma sak, en dam seglar förbi och talar högt om för sitt sällskap att det var för förfärligt att jag lät det stackars barnet sitta barhuvad. Jag vänder mig om, ser att hennes sällskap är skallig. Tar chansen att det är hennes son och undrar vid vilken ålder man bör sluta sätta mössa på sina barn?! Han vek sig dubbel, det gjorde inte hon.

Nu är sonen myndig och får bestämma själv om han vill ha mössa eller ej!
Han påminner inte det minsta om vare sig en köttbulle eller Chrustjev längre.

Vaskning

Det görs mycket dumt här i världen.

Att ta lån för att ha råd att hälla ut dyr Champagne i vasken tillhör kategorin - riktigt korkad.

I alla fall enligt min mening. Ett sådant beteende är ju bara ett av bevisen för att det går utför med människan, som människa?!

Folk gör som sagt mycket dumheter men vissa känns värre än andra. Som att lägga flera tusen på ett par trasiga jeans. Och som sagt, att hälla dyra droppar i vasken.

Kan inte Peppes Bodega bli den första att vägra utföra sådana dumheter? I stället kan väl bratsen få tävla om vem som lagt mest pengar på välgörenhet.

På storbildsskärm kan alla få ta del av vem som gett mest.

"För tillfället är CarrlJohan af Kyllinghjärna den som ligger i topp. Han har köpt 320 getter och får till de som behöver dessa, men snart kan han bli omkörd av Marrgaretha Grisahoe som precis sett till att köpa antibiotika till en hel by i Indien"

Etc etc.

Finns det ingen smart jäkel som kan få till det här på riktigt?

Jag rör mig i fel kretsar, dessutom blir folk bara arga när jag kommer med förslag.

Fattiga som rika. Jag utstrålar något konstigt, fråga mig inte vad, men väldigt många begriper inte vad jag säger, de hör något, börjar prata i mun på mig och tolkar resten som de själva vill. Det blir inte bra. Men en smord, smidig fan borde kunna presentera detta på rätt sätt.

Hälla dyra goda droppar i vasken till ingen nytta?! Inte kastar man diamanter i kanalen bara för att man kan?

Eller?

Gnällkärring

Du milde, vad är det som händer?

Upptäcker att jag börjar bli en riktig gnällkärring.

Hoppas det endast är ett tillfälligt lågvattenmärke annars kommer jag att bli olidlig.

Stör mig på det mesta nu för tiden känns det som.

Vore kanske inte så dumt att gå i ide och sova bort den här trötta tiden.

Vakna i slutet av april och klämma en jättefrukost.

Kanske är jag lite übergnällig just nu för att den där infektionen som ligger latent i mig bara bryter ut i småportioner här och där i stället för att knocka mig ett par da'r.

Just nu har jag blåsor i hela munhålan inklusive tungan.

Hur jäkla kul är det.

Inte alls.

Till råga på allt så börjar lappmöglet rasa ner från himlen!

SLUTA! Det är inte ens december.

Längtar tillbaka till Prag.

Där, till skillnad från här, har folk vett att använda papperskorgarna till skräp. Precis som det är tänkt. Visst fanns det folk som städade men man såg tydligt hur folk aktivt slängde sitt skräp där de borde. Inga busshållplatser med halvätna falafel inte. Inte heller såg jag någon som cyklade på trottoarerna, fast jag såg å andra sidan inte så många som cyklade överhuvudtaget. Ett par budnissar och någon enstaka fritidscyklist.

Klotter däremot fanns det ganska gott om på sina ställen. Lika trist här som där.

Undrar hur det kan komma sig att Impalas fönsterskydd aldrig blir nerklottrade? Alla och jag menar alla andra får sin dos av sprayburkarna. Kan det vara för att de säljer färgen där? För det kan väl inte vara så att alla Malmös klottrare jobbar där? Jag vill inte påstå något men visst är det lite märkligt...

Några förtjänar att få sina sprayburkar tömda i ansiktet och sedan uppkörda någonstans där det gör ont och är mörkt. Framför allt de där som bara klottrar EHG överallt. Överallt. Har kollat upp initialerna och det verkar ju vara någon några som faktiskt kan måla, så vem fan är det som måste skita ner stan med dessa tre bokstäver? Fans? Stryp dem om du springer på dem.

Väldigt många av torghandlarna på Möllan har fått sina ganska skruttiga bilar pimpade av graffittimålare. Det är lite fräckt.

Medan jag ändå är i gång kan jag berätta att de vinterklonade indianerna med sina förstärkta panflöjter har intagit centrum. Allmän varning utfärdas!

Ska avsluta med en god sak innan jag kryper ner i ett varmt bad.

Prova Malmö Bryggeriets CacaoPorter.

Himmelsk chokladporter med en underbar fyllig strävhet. Riktigt bra.

Bilden är "Gatukonst" från Prag

Det offentliga rummet

Vad är det som händer med folk när de kommer utanför sina egna dörrar?

Vad är det som gör det legitimt att bära sig åt som de aldrig skulle göra i sitt eget hem.

Eller sina vänners för den delen.

Inte sätter man tuggummi under bordet hemma hos vännerna när man är där och käkar middag. Man spottar inte ut det på deras altan heller. Ännu mindre chans att man ger det till deras krukväxter. Man ser till att det hamnar där det ska. I slasken, papperskorgen eller annat lämpligt kärl.

Inte lämnar man sina begagnade snusprillor på golvet hos polaren? Inte tusan tror man att vännens blommor är nikotinberoende och behöver en prilla de med. (förvisso en begagnad men de tål kanske inte så starkt?!)

Inte heller vattnar man kompisens blommor om inte denna bett om det?

Använder man deras toalett så visst lämnar man den lika snygg som den var när man kom in? Man spottar inte ut lössnuset i vasken och sedan bara låter det ligga. Inte heller lämnar man en massa papper kvar på golvet. Vare sig det är använt eller ej.

Visst är det väl så?

Så vad i hela fridens da'r är det som får folk att tappa konceptet helt i offentlig miljö?

Varför droppar man sin skit där man befinner sig?

Varför är det ok att spotta ut sitt tuggummi på trottoaren?

Eller att lämna det i blomkrukan på köpcentrat?

Eller under bordet och till och med på golvet i restaurangen?

Hur kan det komma sig att det är ok att grisa ner offentliga toaletter?

Att klottra rista och fördärva i största allmänhet?

Varför åker man ut i naturen och dumpar sin skit, jag menar du kunde ju lika gärna åka till skitspissen som att leta upp en enslig liten väg där du kunde göra dig av med ditt skräp?

Varför lägga soporna utanför tunnan när det finns plats i?

Etc, etc , ja, jag vet att jag svurit över detta förr och detta lär väl knappast bli sista gången heller...

Jag sköter mig och jag förmodar att du också gör så.

SÅ VEM FAN ÄR DET SOM GRISAR NER?!

Ibland

är livet så jäkla enkelt.

Jag sitter mitt i natten, nöjd efter en god middag med goda vänner och några öl på krogen och tänker att det här ska jag inte skriva nu, utan vänta till i morgon.

Just nu är jag nöjd.

Mätt och glad.

Flummar in på Little Feat, på vinyl.

Vet att jag snart befinner mig i Prag. Så gott det ska bli.

Sonen är i tokhult. Lycklig.

Har i dag fått Franska kökets stora kokbok från 1967.

Helt underbar.

Och varit nere på Möllans ost och fått en korg med godsaker, bara sådär, för att jag fyllt år.

Samtidigt är jag så beklämd över att någon (några) idiot ränner runt med skjutvapen och pangar på folk som inte ser ut som jag. Blond och blåögd.

Funderar på hur rubrikerna hade varit om någon (några) sköt på så'na som mig.

Blond med blåa ögon?

Så här sitter jag med min Calvados och brottas....

Kattafittemannen

Aha, han går inte ut om det regnar.

Han den skumme som hälsar på allt och alla.

Jag hälsar förvisso på allt och alla jag med eller nästan i alla fall.

Han hälsar på alla busschaufförer som kör förbi. Det gör inte jag.

En morgon hälsade han på mig och jag hälsade tillbaka.

Ren reflex från min sida. Hälsar någon, så hälsar jag tillbaka.

Sonen undrade många gånger när han var liten "Vem var det?" "Vem är det där?"

Han blev lika förundrad varje gång jag sa att jag inte visste.

Hur kan man hälsa på någon man inte känner? Tja det är väl inte så märkligt. De allra flesta blir glada om man gör det. Det kostar inget, det gör inte ont.

Fast ibland blir det fel. Som med hon den galna tanten som skäller på en om man svarar henne. Henne hälsar man bara på en gång.

Han jag möter nu om mornarna har jag också bestämt mig för att inte hälsa på mer. Jag studerar varje skyltfönster intensivt, stirrar blint ner i marken eller skådar himlen när vi möts. Tyvärr är det något med honom som gör honom lite väl creepy i mina ögon. Jag kan inte sätta fingret på vad, det är mer en magkänsla. Jag litar på min magkänsla, den kan säkert vara missvisande men det känns ändå bäst så. Den här snubben ger mig känslan av att om jag hälsar fler gånger på honom så kommer han att vilja mer än att hälsa. Jag kan ha fel men jag tänker inte testa.

Så en morgon gjorde jag mitt bästa för att inte se honom. (Inte så svårt när man passerar ett fönster med allt från änglar till t-shirts med ylande vargar samt allt annat ni kan föreställa er där emellan.) När han kommit ett par meter bakom mig så väser han jäkla kattafitta!

Jag kan inte påstå att jag kände mig mer manad att hälsa på honom efter det. Han brukar ge ifrån sig konstiga små läten när vi passerar varandra som jag låtsas att jag inte hör.

Världen är full av märkliga människor och öden. Han har säkert något intressant att berätta men han får göra det för någon annan. Min kvot av "tosingar" är full för tillfället.

Kanske gillar han inte när det regnar, i så fall slipper vi varandra ganska mycket den här årstiden skulle jag tro. Han slipper bli arg och besviken och jag slipper känna mig taskig för att jag kanske misstror en oförarglig snubbe som bara vill hälsa?

Jävla kattafitta?!

ps. katten på bilden har inget med texten att göra.

Äntligen!!

Så är vi till slut på plats i det nya paläet.

Det har inte varit helt smärtfritt.

Förutom allt fysiskt mögarbete som vi lagt ner på vår semester och hur många kvällar som helst så var nog skilsmässan aldrig så nära som när förrådet i den gamla lägenheten skulle tömmas! Tänk själv; ett rum på nästan 8 kvadrat, påfyllt under 15 år med en massa "bra att ha" grejor varav det mesta är mitt. I nya lägenheten som är större finns inget sådant förråd. Alltså blir det problem. Sällskapet var så svart i synen att jag bad honom att ta time out och göra något annat medan jag tömde på egen hand. Han vägrade, undrar om han var rädd att jag skulle spara på allt?! Det tog tid, det blev mycket kul för grannarna att botanisera bland. Det blev ett stort släp till tippen. Lik förbaskat fick vi tjyvlåna ett vindsförråd några dagar för att få plats med alla lådor. Vårt eget förråd är ju fyllt till bristningsgränsen. På tisdag kommer de från Öppna Hjärtat och hämtar gamla möbler och annat bra att ha. Bättre att de får det och säljer det så går pengarna till behövande barn. Och det finns många behövande barn runtom i världen.

I bland sitter jag i mitt nya fina kök och känner mig inte riktigt hemma.

Det är ett alldeles underbart kök, vi har gjort vad vi kunnat för att få det så maximalt efter våra önskemål som möjligt. Vilket inte är helt lätt med en hyreslägenhet och en hyresvärd som inte vill satsa en krona för än man trör dem på halsen, då kläms det fram några spottstyver som ska räcka till allt. Med de skrala förutsättningarna har vi lyckats göra ett slott av en rivningskåk. Tänk vad det kunde blivit ifall snålheten inte hade bedragit visheten?!

Nu ska vi bara träla med klädkammaren och sovrummet ett tag, sedan är det helt klart. Detta vet alla att det kan ta år. Man vänjer sig alldeles för fort vid att det står en stege i hallen att köksutgången är blockerad av, ja, jag vet inte vad, femtielva ryggsäckar utan eget boende på hallgolvet, en säckakärra har slagit sig ner i vardagsrummet tillsammans med en Guinnesskylt. Det känns helt OK. Hörnet där jag sitter just nu och skriver finns det tjusiga framtidsvisioner om. Jag misstänker att vi verkligen menar framtid, lång framskriden sådan.

Luften har liksom gått ur oss lite. Det har varit ett hittills mycket tufft år på många plan. Alldeles för mycket har hänt som inte borde ha skett.

Batterierna är nästan urladdade och behöver en ordentlig påfyllning, under tiden så får de felaktigt placerade tingestarna stanna kvar där de är. Visionerna får komma när det finns ork.

Lite påfyllning har skett när vi dragit tills skogs och plockat svamp. Framför allt när vi kommit hem med korgarna fulla av godsaker. Att jag sedan drog på mig fästingar som i sin tur gett mig en släng av Borrelia är sådant man får leva med. (jag har fått penicillin och har inte känt av några symptom så det ska nog inte vara någon större fara.)

I går släppte vi ut Kleinmutter i havet. Nu kan hon färdas över hela världen i sin egen takt. Det var en jättefin dag, strålande sol och lagom med vind. Kylan nöp lite i kinderna. Kleinmutter hade gillat hela tillställningen.

I dag ska vi försöka fiska upp några abborrar ur kanalen, eller sätta upp hyllor i klädkammaren och göra framsteg i hemmet.

Kanske både och.

Fan tro´t

Lite framförhållning

Ja, du Kleinmutter,

du lyckades få oss att stilla sitta och stampa takten till musiken du valt till din begravning. Jag och flera med mig fick känslan av att du tänkt dig att det var dags för en liten svängom. Men hur skulle det se ut?! Tänka sig ett kapell fullt med dansande.

Det hade varit rätt häftigt.

Men så gör man ju inte.

Sådant går inte för sig.

Nänä.

Ordning och reda ska det vara.

Dig var det ordning med. Tänk att du var så klok att du hade bestämt hur allt skulle vara.

De flesta av oss är inte så kloka.

Undrar varför? Varför är det så svårt att sätta på pränt hur vi önskar vad som ska ske med oss när vi dör? Är det för att vi kanske tror att vi befäster något, att döden kommer snabbare på grund av det? Men dö ska vi ju, allesamman.

Det lite lustiga är att när kvinnor säger "när jag dör" - så säger mannen "om jag dör".

Men det är ju så. Ingen kommer undan att sätta tofflorna.

Ingen.

Och ändå finns det alltid några som på fullt allvar tror att just de ska klara sig.

Märkligt.

Jag vet en sak som jag skulle vilja ändra på. Jag tycker att när man lagt sin kistblomma och/eller tagit farväl vid kistan så går man ut. Är det många som ska gå fram är det till slut lite plågsamt att följa, jag vet inte var jag skall titta. På mina fötter, i taket, på dem vid kistan?? Kanske är det bara jag som tycker så men den dagen det är dags för mig att lämna in så tycker jag att vi skippar det inslaget.

OK?

Lägg en blomma, säg något eller gör vad tusan du vill men gå sedan ut. Dessutom måste du skynda dig för jag hade tänkt att det skulle ske till tonerna av Stevie Wonder med Signed, Sealed, Delivered. Världens bästa SW-låt, tyvärr bara 2.38 lång så det gäller att det går undan. Men å andra sidan så kanske det inte kommer så många. Jag vet ju faktiskt inte. Det är också viktigt att man förstår att jag inte har gått och blivit hällörad, texten till trots, som ju kan tolkas som att jag överlämnar mig till någon form av högre makt. Sådant motsätter jag mig starkt. Det får inte spelas Stairway to heaven heller, i alla fall inte med Zeppelin. Ska den vara med så ska det vara med Zappa, så får alla sig ett gott skratt i alla fall.

Efter att man tagit vad man behöver som kan användas som reservdelar till någon annan så tycker jag att det är bäst att bli uppbränd. Det är trångt nog på den här planeten utan att jag ska ta lika mycket eller mer plats som död. Askan får efterlevande göra vad de behagar med. Precis vad de vill, för jag bryr mig inte. Inte nu och än mindre då.

Eftersom jag inte är med i Svenska kyrkan så har jag inte heller rätt att ligga i vigd jord och det vill jag ju absolut inte heller. Ett av de värsta scenario jag kan tänka mig det är att begravningsceremonien hålls i en kyrka och en präst som ju definitivt inte känt mig skall tala om mig som om det vore det omvända. Hu! Och dessutom blanda in gud, jesus och fan och hans moster i det hela. Jag är inte troende, har aldrig varit, inte ens när jag gick i söndagsskola i 6-årsåldern. Där var jag nog mest för att alla andra var där och det fanns inte så mycket i byn att göra på söndagar för 6-åringar. Kanske var jag där bara för att mina föräldrar ville slippa mig ett par timmar.

Oavsett så är det inget som satt några spår i mig. Jag har väldigt svårt att föreställa mig att det skulle ändra på sig under min levnadstid. Dessutom är det alldeles för många som ser mig som satan själv, eller åtminstone som hans högra hand. (Vilket innebär att om jag är satan själv är jag också en han?!)

Jag ska dock villigt erkänna att jag hellre är lite småjävlig än att jag beter mig som om jag vore allsmäktig...

Kontentan av det hela blir till slut att de som är kvar får göra som de känner bäst, jag lär ju inte lägga mig i men jag har i alla fall dragit upp några riktlinjer!

Kleinmutter

Lilla Kleinmutter,

var det nödvändigt att ta dig själv på orden så bokstavligt?

Jag vet att du sa att du inte ville gå på fler begravningar, det har jag full förståelse för, men det här var väl ändå att ta i?! Nu fick du oss att sitta på en begravning och inse att vi inte varit på vår sista i år.

Inte för att jag ett enda ögonblick tror att du räknat ut det här, absolut inte, men jag måste raljera lite. Annars går jag sönder.

MM:s dotter bad oss att förlåta MM för vad han gjort. Att han försatt sin familj och sina vänner i den sits han gjort. Jo, det kanske jag kan göra, om ett tag. Än så länge vill jag fortfarande slå honom på käften.

Kleinmutter dig vill jag inte slå, jag bara önskar att det inte hade hänt alls eller att jag åtminstone hade hunnit andas ut innan det var dags igen.

Alla är lika chockade.

Alla träffade ju dig "häromdagen".

Du var ute i köket hos mig och tyckte att kockarna skulle ta och kolla i kokboken från Toscana som du precis köpt. Du hade sett ett recept som du skulle prova snarast. Du var så glad att böckerna var så billiga. Du hade köpt en inbunden som jag inte minns vilken det var och så hade du köpt Mia Skäringers senaste "Dyngkåt och hur helig som helst". Den titeln gillade du och hade hört att den skulle vara bra, så den skulle jag få låna när du hade läst klart den...

Vi pratade om hur vi skulle knuffa på vår hedersmedlem om att snart ha fest i hans kolonistuga innan sommaren tar slut.

Du skulle ju vara med när jag hyfsar till mina siffror nästa månad.

Du skulle ju vara med och fira att sonen min fyller myndig.

Det är så mycket du skulle vara med om, men nu blir det ju inte så.

Vi har inte alltid varit såta vänner, det fanns en tid då du var ganska så elak och jag trodde att vi skulle bli ovänner för resten av livet. Det var innan du fick din nya höft. När du fått den visade sig den gamla goa Kleinmutter igen. Vilken himla tur att du bestämde dig för att operera till slut ändå?!

Nu fattas TösaTanterna en ängel. Fast jag kommer att duka fram till dig ändå när det är dags för julefrokosten. Tror vi får göra en avvikelse till gamla traditioner och köpa in en gammeldansk så vi kan skåla ordentligt för dig. På gammalt hederligt TT vis. Och tänk, vi ska ju ha 20-årsjubileum nästa år. Usch, vad konstigt det kommer att bli.

Den lilla tröst jag och många andra har är att det verkar ha gått ganska fort, att du hade en kraftig huvudvärk och sedan blev medvetslös. Att dina goa grannar tog hand om dig, att du inte var ensam. Du hade gillat läkaren som hade hand om dig, han tog verkligen hand om oss andra också och förklarade allt som behövde förklaras. Dessutom vet jag att delar av dig kommer någon annan till nytta, har med allra största trolighet redan gjort. Det känns bra. Och ja, jag är också donator. Det känns bra.

Däremot känns det inte bra att ha minst en begravning till att gå på.

Nu säger jag som du, Kleinmutter, jag vill inte gå på fler, det är bra nu. Din också, sedan är det nock!

Är det ingen som kan tänkas gifta sig?

Kunde väl vara en trevlig motvikt!

Inte igen

Dagen började så bra.

Det var bara 20° vid sextiden.

Fan vad skönt, lite moln och svalka sista dagen på jobb innan semestern. Det är ju normalt sett varmt i köket redan innan och det blir inte ett dugg svalare av att det är varmare än normalt utomhus.

Tvärtom.

På vägen mötte jag nästan inga människor alls. Typiskt semestertomt. Inte ens grönsakshandlarna på Triangelen var på plats. Undrade om det hade med ramadan att göra? Tror inte det, var nog bara sena. Pengar brukar regera.

Runt hörnet möter jag hon som jag trodde hette Maja men som faktiskt heter Marianne, hon skulle köpa sina cigarrer som vanligt och vi önskar varandra en god morgon.

Nästan framme vid jobb, sitter en ensam kvinna på en bänk, jag tittar lite närmre och ser att det är H. Det är inget ovanligt att möta henne på morgnarna, det har vi gjort hur många gånger som helst. Det vill säga vi möts. Kommande från var sitt håll, önskar varandra en god morgon och ibland säger vi något mer om vi känner för det.

Men där satt hon.

Strålade som solen som just denna något svalare morgon dolde sig bak molnen.

Hej - God morgon, säger jag och undrar varför hon sitter där. Tänker att, ja kanske just för att det var en morgon att andas. Men nej (och ja) där satt hon och väntade på mig!

Med sig hade hon en bukett av margeritor en dahlia, lite hjärtans fröjd (citronmeliss) och basilika, till mig!? För att jag skulle få en fin start på min sista dag innan jag gick på semester. Tänka sig?! Jag blev så glad och rörd. Dessutom fick jag en jättefin gammal teburk från en numera sedan länge nerlagd delikatessbutik i stan. Som låg på min gata. Nu ska burken återbördas till sina forna marker igen. I vårt nya kök i vår nya lägenhet.

Tänka sig att någon gör något sådant!

Vilken start på en molnig dag.

Väl på jobb konstaterar jag och kökschefen att det hade varit bättre om klockan varit två och lunchen var över och vi snart skulle börja städa undan och lämna stället med vår hägrande semester framför oss. Nu var ju klockan bara halv åtta så det var bara att köra på som vanligt. Inte blev det så svalt som vi hoppats men saker rullade på som det brukar utan större mankemang.

Lunchen är över, dags att packa i hop. Jag myser lite för jag sluter lite tidigare än de andra, tänker att jag byter om, tar min vanliga fredagscigg och sedan går jag hem och påbörjar min välförtjänta fritid. (Som förvisso mest kommer att bestå av en helvetisk massa spacklande, slipande, spacklande, vävande och målande. För att inte tala om golvet som ska läggas och köket som ska bytas, men det är ok, för en gång skull ska vi renovera åt oss själva och inte andra)

Ska bara säga hej då till de som jobbar med när jag blir hejdad av L som vill prata med mig i köket. Öh, ja, visst, vad är det frågan om? Jag tror så klart att det har med jobbet att göra.

Icke så.

Nej, här tog glädjen slut. Medan jag var nere och bytte om kommer x in och talar om att y är död. Han bestämde sig för att lämna det här livet. Han bestämde detta och lämnar efter sig sin fru, en dotter sedan tidigare och alla andra som har någon form av relation till honom.

Bara så där.

Självklart är det inte bara så där, det begriper ju jag också.

Men ändå, ytterligare en människa som inte orkar med detta liv och väljer att ända det.

Och som jag ser det just nu, inte en tanke på de närmsta som finns kvar.

Fy fan vad jag är arg och ledsen.

Och då är min ilska och ledsamhet absolut inget att jämföra med dem står närmst.

Jävlahelvetesskit!!

Så, vilken tur att jag fick en så bra början på min dag i alla fall, det är jag ännu mer tacksam över nu.