Idrott och politik

Så är det igång. Igen.
Debatten om idrott och politik, hur det hör ihop eller inte.
Det är ju uppenbarligen så att det är bara då och då som det hör ihop.
Inte alltid. Just nu gäller det en tennismatch som många vill sätta stopp för.
Detta är arrangören grymt medveten om. Alltså säger de, spela, men vi släpper inte in någon publik. Då får alla idrottsinstanser spel och kräver att matchen måste så klart spelas inför publik.
Stockholm säger; vi tar den.
Bra, säger jag, var så goda. Ta matchen. Slit den med hälsan. Så sparar vi ett par miljoner i omkostnad på att vi inte behöver hårdbevaka ytterligare ett förbrödringsevenemang. (Sporten föder ädla känslor,bla bla bla, ni vet) Det räcker så gott med alla stolpskott som det skall hållas reda på inför de flesta allsvenska matcherna.
Jag kan förstå att man vill stoppa matchen. Jag kan också förstå de som spelar att de vill genomföra den. Varför skall någon enskild person behöva klä skott för vad landets regering håller på med? I så fall ska vi alla ställas ansvariga för allt vad vår egen regering hittar på. Alltid.
Så måste det ju bli, eller hur.
Jag tycker inte att Israel gör rätt i sin krigföring mot palestinier men jag kan fan inte beskylla varenda Israelit för detta. Än mindre en enskild jude i Malmö. Ändå är det just vad som sker.
Jag hade personligen förmodligen blivit vansinnig om någon hade kommit och kört bort mig från stället där jag bott hela mitt liv och min släkt sedan lång tid tillbaka. Flytta på er för nu ska de här bo här i stället. De bodde här för jättejättelänge sedan och nu har omvärlden varit så taskiga mot dem att de måste få flytta tillbaka! Själv hade jag gått i taket. Du med tror jag. (När ska aboriginierna få tillbaka Australien? Indianerna nord- och sydamerika? Samerna sitt? Etc etc. Jag bara undrar)
I vilket fall som så får jag flytta, mot min vilja. Har inget val. Hittar någon annan stans att bo, inte så långt mitt tidigare hem. Där får jag bo. Ett tag. Till nybyggarna tycker att, du får flytta, för där skall vi bo. Också. Vi tänker bygga en mur här, jaså du har din åker på andra sidan. Synd om dig, är vi på gott humör släpper vi kanske igenom dig. Då och då.
Mycket förenklat och hårdraget.
Å andra sidan förstår jag att nybyggarna är livrädda för de på andra sidan muren. Framför allt som det ofta hörs bud på att de borde utplånas från jordens yta helt och hållet.
Många vill ha fred, lugn och ro. På båda sidor. De allra flesta skulle jag tro. Men, det konstiga är att de som vill ligga i luven på varandra är de med mest makt över folket. Skumt.
Läget Palestina-Israel känns som ett Catch 22.
Tyvärr.
Nu vet jag att en del av er blir så in i bänken förbannade på mig för att jag tycker som jag gör. Att jag är en riktig fegis som inte tar ställning för den ena eller den andra. Det gör jag ju fast inte med förbundna ögon. Konflikten är så komplex så att jag ibland känner att enda lösningen vore en fet atombomb som ställde till det så pass att ingen kunde leva där på bra länge, utan fick hitta andra lösningar. Ingen bra idé. Jag vet. Men jag har faktiskt inga bra idéer om hur man löser detta gigantiska problem när så många uppenbarligen inte vill lösa det.
Däremot skiljer jag mig från många i det att jag har jävligt svårt för att anklaga enskilda personer eller grupper av människor här i Malmö eller någon annan stans för att på något vis vara skyldiga till vad Israel håller på med. Eller Palestina.

PussÅKram