Upphetsande?!

I Storuman ligger det en kyrka som är byggd som en kåta. Den har de senaste 30 åren hetat Kåtakyrkan. Men nu tycker kyrkorådet i länet däruppe att det är ett icke alltför passande namn. Namnet kan upplevas stötande(!) och ungdomar kan missförstå det hela.
Missförstå vad då?
Att kyrkan i själva verket är en samlingslokal för kåtbockar? Att det skulle vara en orgiekyrka? En porrklubb?

Om man nu i 30 år har lyckats med konsttycket att få folk att fatta att det är en kyrka och inget annat, vad är det som hindrar dem nu helt plötsligt? Är Storumans ungdomar av i dag så inavlade att de inte kan skilja det ena från det andra? Tror väl knappast det. Tror till och med att de har både TV och internet. I alla fall har man lagt fram förslag om att den ska kallas Kyrkkåtan i stället. 60-talet Storumanbor har protesterat och det tycker jag de gör rätt i.
För ska det vara på det viset då tycker jag att alla kyrkoråd som har kyrkor med ett torn bör noga tänka om ifall det inte kan missuppfattas. Domkyrkan i Lund klarar sig, den är ju inte lika utmanande med sina två spiror. Jag har inga problem med att se fallossymbolen i ett högt torn utan att för den skull rusa till kyrkan i tron att man visar kopuleringsfilmer av mer eller mindre avancerad grad där. Jag tror inte heller att prästerna predikar om kärlek och delar ut gratis dildosar till församlingsmedlemmarna. Jag tror överhuvud taget inte.
Hur ska jag tolka den lättklädde mannen som ofta sitter uppspikad på två korslagda brädor? Är han inte lite väl utmanande i det lilla höftskynket? Sätts inte fantasin i rullning där? Och hur ska jag förhålla mig till den klassiska målningen med han den uppspikade och hans polare som har herrmiddag? Inga kvinnor? Nänä? Varför det då? Kan jag ju undra och låta fantasin skena....

Tycker nog att kyrkorådet kan gå i kloster för då lär de ju inte föröka sig och föra sina trista gener vidare.

Dåligt samvete

Huvudet känns stort som en basketboll fylld med vätska som tränger ut genom flera tänkbara öppningar. Så länge de inte tränger sig ut genom otänkbara får jag vara nöjd. Lungorna hänger halvvägs ut. Innanför pannbenet sitter det en liten jäkel och slår med en liten hammare, eller vad det nu kan vara för tillhygge?! Visst är det lite tragiskt att det skall till en smärre åkomma för att jag skall komma loss och berätta lite om livet för er?!
Ni är många som hört av er och undrat var jag blivit av, varför jag inte (o)roar er längre. Tja, vad ska jag säga, brist på tid är det inte, förmodligen inte brist på uppslag heller så vi kallar det ren och skär lathet.
Jag har blivit lat helt enkelt.
Ska försöka bli lite bättre.
Lovar som vanligt inget.
Det dåliga samvetet kommer sig mer av att jag inte är på jobb, jag vet ju hur besvärligt det blir när någon är sjuk. Mina läsare har jag inget dåligt samvete gentemot eftersom jag ju inte bryr mig om vem som läser eller inte. Detta är uppenbarligen något som stör många. "Klart att du bryr dig, varför skulle du annars hålla på?" Det fungerar bra som egenterapi, som att skriva svar på arga insändare som jag aldrig skickar in. Effekten är den samma. Jag får "prata" av mig, det räcker. Jag är inte intresserad av mode och kläder heller. Jag skiter i det mesta som går på dumburken. Jag vet inte vem hälften av alla är som visas på nöjessidorna i tidningarna.
Jag är kort och gott ganska osocial.
Inte asocial.

Häromdagen ändade en gammal vän sitt liv genom att ta saken i egna händer. Jag anser att det står var och en fritt att välja om man vill leva eller inte men det gör inte tillvaron ett dugg lättare eller roligare att veta att någon med berått(?) mod tagit sitt eget liv. Utan att vara osmakligt nyfiken så vill jag precis som så många andra veta varför? Varför? Vad i helvete tänkte du på när du beslöt detta? Hur länge hade du funderat? Var det genomtänkt, var det överilat? Var det något fick bägaren att rinna över? Trippade du snett och gjorde ett oåterkalleligt val? Frågorna blir bara fler och fler och svaren obefintliga. Fanns det verkligen ingen annan utväg? Inte enligt dig. Nu stod ju inte jag den här vännen så jättenära så jag slipper i alla fall de värsta kvalen som säkerligen dyker upp hos de som träffade honom ofta. Tacksam på fullt allvar att jag inte tillhör den innersta kretsen som ska bråka med ännu fler frågor som det inte finns något svar på. Det är illa nog att befinna sig lite i utkanten med alla minnen som väller över mig. Strax innan jul tog en bekants vän livet av sig. Jag trodde inte att jag visste vem det var tills jag fick se honom på bild. Honom har jag snackat med många gånger, jag kände honom inte men vi var "umgängesvänner" sådana som alltid snackas vid när de träffas utan att ha en egentlig relation till varandra. Livet blev för mycket för honom också.
Dessa båda hade jag i bagaget när jag får höra att min vän som väntar sitt tredje barn åkt på havandeskapsförgiftning. Där brast en liten fördämning och jag blev skitarg, svor och domderade inombords om saker som att du skulle bara våga...
Våga vad då?!
Dö?!
Ja.
Min "gravkammare" är full just nu. Så du ser bara till att ligga jävligt still och gör som doktorn säger! Nu vet jag att allt är så bra som det kan bli i en sådan situation och att hon är i goda händer. Det är bara i min labila hjärna som de mest fasansfulla scenarier spelar upp sig. När då läget känndes som det var under någorlunda kontroll så tappar kroppen fattningen helt och hållet, därav min utgjutelse i början.
Är lite trött.
Som lök på laxen gick Kate McGarrigle och dog häromdagen. Henne kände jag verkligen inte men hon fick mig att må bra. Hon och hennes syster. Vilka röster. Änglarna gråter inte över det tillskottet i kören...
(Med all respekt för mina andra vänner som gått bort, men jag kopplar inte riktigt samman dem med änglar och borde kanske inte använda den liknelsen i Kates fall heller som den ateist jag är men det är en bra beskrivning tycker jag)

Inte spotta i glasen

Börjar fundera på om det inte skulle behövas ett totalt nikotinförbud på krogen.
Åtminstone på den jag jobbar på. Inte nog med att man spottar ut sina begagnade påsar lite här och där. Några inbillar sig att springan mellan väggen och bordet är en speciell ficka för detta ändamål. Undrar om man gör så hemma också? Mellan köksbordet och väggen, va? Tror inte det. Detta kan man kanske stå ut med men när man börjar slänga lösprillor på golvet då börjar jag närma mig ett förbudsivrarstadium. Den berömda droppen kom häromdagen när jag hittade flera nikotintuggummi på golvet. Vilket jävla sätt! Det är illa nog med snuset, men det går i alla fall att dammsuga upp. Någon undrade hur jag kunde veta att det var just nikotintuggummi, hade jag möjligtvis smakat på dem. Självklart jag smakar på allt jag hittar på golvet. Gamla köttbullar, pommes frites, rödbetor, you name it! Nej såklart gör jag inte det och även om jag är en slasktratt så har jag mina gränser. Gällande tuggummit så var det inte konstigare än att jag hittade foliebitar som avslöjade vad det rörde sig om. Jag har haft svårare för att definiera de jag hittat som sitter under borden. Jäkla skolmatsalsfasoner.

Har också undrat mycket över vem det är som placerar en chilinöt och en påse snus på en tvärslå till ett av borden. De är inte tillplattade så de har inte suttit under någon sko utan de bara ligger där snyggt och prydligt. Det har hänt mer än en gång. Har vi månne råttor som samlar och tänkt hämta lite senare?

Det har varit svårt att tillfredsställa the sissy boys. Häromveckan blev jag utkallad och fick förklarat för mig att säckarna som låg vid grinden fick de knappt ens titta på än mindre ta i, så vad hade jag tänkt mig med dem? Jag hade inte tänkt mig mer än att lyfta ut dem från golvet i soprummet, för att bana väg för pojkarna men det var tydligen inte bra nog? Den ene av flinade lite och konstaterade att jag alltså inte hade gjort det av elakhet. Nej just det, jag gjorde det för att vara snäll, tänka sig. Passade på att slänga säckarna i sopbilen. Kan själv. När jag kom in igen hade en av mina chefer haft ett samtal med sursissyn som hade hämtat honom för att fråga varför jag såg så vresig ut?! Hans kompanjon svarade då att det var inte så märkligt, det gjorde väl alla som såg honom?! Tror faktiskt att han är lite grann på min sida.

Borde anlita någon som gör en låt om "dem sissyboys" Ska vara reggaestuk på den och bör sjungas på en blandning av jamaicansk engelska och svenska. Mycket rim kan det bli. Noice, nojs, gojs, toys...
Någon som känner sig manad? Sätt igång, jag lovar att lyssna på alla förslag.
Glasåtervinningspojkarna däremot, det är gossar det! Tömmer min tunna utan att jag bett om det. Inga kärringar där inte!

Ny symaskin

Visst är det märkligt att alla symaskinsförsäljare är män? 97% av användarna är kvinnor eller åtminstone något åt det hållet. Varför är det då inte fler kvinnor som säljer symaskiner?

Det är fortfarande så att det är mest kvinnor som städar. Vad är det för kön på dammsugarförsäljaren?

Varför ljuger så många män ohejdat om sina förmågor och kunskaper och varför tror så många andra män på dem. Varför blir en ljugande man betrodd medan en ärlig kvinna misstrodd?
Förklara det för mig.
Nej för fan, strunta i det!
Jag klarar själv av att lista ut det.
Tänka sig.

Tänka sig att tanken på en kvinnlig förbundskapten till ett manligt lag ska vara så svårt?

Tänk om män kunde lyssna på vad kvinnor säger istället för att bara lyssna på sin egen röst. Då hade man, eller i alla fall jag sluppit följande scenario: In kommer man rusande, vrålar hej och en massa som jag är ointresserad av att höra. Frågar om jag är ensam. På detta svarar jag jakande. Personen i fråga rusar runt som en vilsen hund ett tag, kommer strax till baka och frågar om inte M är där? På detta svarar jag att det är väl knappast möjligt med hänsyn till mitt tidigare svar på vem som fanns i lokalen?! Samma person letar 2 dagar senare febrilt efter något. Var i helvete finns de?! skriker han och rusar runt som en galning, river och sliter i allt som kommer i hans väg. Där, säger jag och pekar rakt på dem. Han fortsätter sitt rafsande utan resultat och blir allt stirrigare. Ja men de ligger ju där, säger jag och pekar med hela armen. Där! Var? Var? Om du tittar dit jag pekar är chansen 100%ig att du hittar dem, så varför leta på alla andra ställen? Då fick jag reda på att han var inte riktigt vaken än därav kunde han alltså inte ta till sig den allra enklaste formen av information!
Underbart eller hur.

Många män frågar inte om en kvinnas åsikt om något utan vill oftast bara få bekräftat sin egen förträfflighet. De lyssnar inte ens på vad man har att säga.
Om en man ringer till vaktmästaren och påpekar att elementet (radiatorn) inte avger någon värme, kommer vaktmästaren genast springande och fixar utan något knussel. Om jag ringer börjar man genast ifrågasätta en massa. Är jag verkligen säker på att elementet inte fungerar? Har jag inte bara vridit ner termostaten? Är jag säker på att jag överhuvudtaget har ett element?
Såna här saker kan få mig att bli alldeles uppgiven.
Jag menar inte att alla män är på det här viset. Absolut inte.
Men alldeles för många är tyvärr det.
Jag gillar inte att bli klappad på huvudet och så där lagom käckt bli tillrättavisad fast det var jag som hade rätt från början.

Droppen till min nu snart uttömda ilska över detta fenomen kom häromdagen när sopgubbarna kom. Jag kallar dem för the sissy boys. Detta grundar sig i att en av dem råkade få lite skit på sin overall och höll på att gå fullkomlig bärsärk i soprummet på grund av detta. Kommer ut farandes och skäller på mig som en bandhund, som om det bara var jag som kastade sopor?! Titta nu vad som hänt, hur ska jag få bort det här? Va?! Ta den här, sa jag och gav honom en handduk så han kunde torka av sin overall. Man skulle kunna tro att han jobbade i frack. Vad tror han att overallen är till för? Själva droppen kom i måndags. Jag var på väg in i soprummet, sissy boys var på väg ut. Jag lämnade fri lejd åt dem. Den ene tackar den andre säger följande: ja, ja normalt sett så låter vi ju kärringar gå före säger han och flinar. Jag tittar honom lugnt i ögonen och säger: ja, det är ju därför jag släpper förbi er först.
Ridå.

Dagens bild visar min gamla trotjänare som nu får gå i pension. Många mil har den sytt. Den blev ersatt av en ännu äldre variant som nu ska få tjäna hos min mor. Själv har jag skaffat en sprillans ny Singer som fixar 9 lager jeans och kraftigt skinn! Här ska sys!