Dåligt samvete

Huvudet känns stort som en basketboll fylld med vätska som tränger ut genom flera tänkbara öppningar. Så länge de inte tränger sig ut genom otänkbara får jag vara nöjd. Lungorna hänger halvvägs ut. Innanför pannbenet sitter det en liten jäkel och slår med en liten hammare, eller vad det nu kan vara för tillhygge?! Visst är det lite tragiskt att det skall till en smärre åkomma för att jag skall komma loss och berätta lite om livet för er?!
Ni är många som hört av er och undrat var jag blivit av, varför jag inte (o)roar er längre. Tja, vad ska jag säga, brist på tid är det inte, förmodligen inte brist på uppslag heller så vi kallar det ren och skär lathet.
Jag har blivit lat helt enkelt.
Ska försöka bli lite bättre.
Lovar som vanligt inget.
Det dåliga samvetet kommer sig mer av att jag inte är på jobb, jag vet ju hur besvärligt det blir när någon är sjuk. Mina läsare har jag inget dåligt samvete gentemot eftersom jag ju inte bryr mig om vem som läser eller inte. Detta är uppenbarligen något som stör många. "Klart att du bryr dig, varför skulle du annars hålla på?" Det fungerar bra som egenterapi, som att skriva svar på arga insändare som jag aldrig skickar in. Effekten är den samma. Jag får "prata" av mig, det räcker. Jag är inte intresserad av mode och kläder heller. Jag skiter i det mesta som går på dumburken. Jag vet inte vem hälften av alla är som visas på nöjessidorna i tidningarna.
Jag är kort och gott ganska osocial.
Inte asocial.

Häromdagen ändade en gammal vän sitt liv genom att ta saken i egna händer. Jag anser att det står var och en fritt att välja om man vill leva eller inte men det gör inte tillvaron ett dugg lättare eller roligare att veta att någon med berått(?) mod tagit sitt eget liv. Utan att vara osmakligt nyfiken så vill jag precis som så många andra veta varför? Varför? Vad i helvete tänkte du på när du beslöt detta? Hur länge hade du funderat? Var det genomtänkt, var det överilat? Var det något fick bägaren att rinna över? Trippade du snett och gjorde ett oåterkalleligt val? Frågorna blir bara fler och fler och svaren obefintliga. Fanns det verkligen ingen annan utväg? Inte enligt dig. Nu stod ju inte jag den här vännen så jättenära så jag slipper i alla fall de värsta kvalen som säkerligen dyker upp hos de som träffade honom ofta. Tacksam på fullt allvar att jag inte tillhör den innersta kretsen som ska bråka med ännu fler frågor som det inte finns något svar på. Det är illa nog att befinna sig lite i utkanten med alla minnen som väller över mig. Strax innan jul tog en bekants vän livet av sig. Jag trodde inte att jag visste vem det var tills jag fick se honom på bild. Honom har jag snackat med många gånger, jag kände honom inte men vi var "umgängesvänner" sådana som alltid snackas vid när de träffas utan att ha en egentlig relation till varandra. Livet blev för mycket för honom också.
Dessa båda hade jag i bagaget när jag får höra att min vän som väntar sitt tredje barn åkt på havandeskapsförgiftning. Där brast en liten fördämning och jag blev skitarg, svor och domderade inombords om saker som att du skulle bara våga...
Våga vad då?!
Dö?!
Ja.
Min "gravkammare" är full just nu. Så du ser bara till att ligga jävligt still och gör som doktorn säger! Nu vet jag att allt är så bra som det kan bli i en sådan situation och att hon är i goda händer. Det är bara i min labila hjärna som de mest fasansfulla scenarier spelar upp sig. När då läget känndes som det var under någorlunda kontroll så tappar kroppen fattningen helt och hållet, därav min utgjutelse i början.
Är lite trött.
Som lök på laxen gick Kate McGarrigle och dog häromdagen. Henne kände jag verkligen inte men hon fick mig att må bra. Hon och hennes syster. Vilka röster. Änglarna gråter inte över det tillskottet i kören...
(Med all respekt för mina andra vänner som gått bort, men jag kopplar inte riktigt samman dem med änglar och borde kanske inte använda den liknelsen i Kates fall heller som den ateist jag är men det är en bra beskrivning tycker jag)