Premiär

Nu har den värsta krutröken lagt sig. Vrålen dämpats betydligt. Blommorna i rabatten har fått extra förstärkning av ljusblått som om de inte vore blåa nog i sig själv. Öldoften börjar tunnas ut och alla vi andra kan snart få plats på våra stamhak igen. Sorlet och pimplandet startade vid lunchtid för att eskalera vid 16-tiden för att sedan avta till det som man hör nu, enstaka fyllevrål; Forza Malmeeeö!

Jodå, visst hade väl även jag velat vara med om premiärmatch på den nya arenan, men plånboken tillåter inga utsvävningar just nu. Det får bli lite senare på säsongen. Är mäkta nyfiken på hur den känns, den nya. Den gamla var för tråkig så det är ju inte en dag för tidigt med en riktig fotbollsarena. Den ännu äldre är ju för liten för herrallsvenskan men ack så charmig. På gamla IP sitter man så nära att man känner linimentdoften från spelarna och innan bytet till konstgräs, doften från gräsmattan. Så det är ingen dålig arena som Malmös damer har som sin egen.

Det finns en sak som går igen på alla fotbollsmatcher. Gnället. Det precis likadant om det är herrar eller damer som spelar. Om de är stora eller små. Alla matcher hemsöks alltid av någon missnöjd jäkel som aldrig är nöjd. Det spelar ingen roll att laget vann med 2 mål. Målen gjordes i så fall på fel sätt. Fattar inte hur man pallar vara så negativ och dessutom plåga sig själv på detta vis vecka ut och vecka in. Fast de kanske har piskor och spikklubbor i garderoben som de gärna vill att deras partner ska använda på dem? Vad vet jag, det är kanske ren avkoppling för en masochist att sitta på läktaren och ondgöra sig över precis allt?!

Själv har jag haft en egen hejarklack. På gamla stadion. Utan att kunna spela boll. Inte illa.