Hirkum Pirkum 2010

Nu närmar den sig.

Fianlen.

Den där som får världen att stanna.

Den som till och med får mig att stanna till.

Bromssträckan har varat ett tag nu.

Besvikelsen över att Sverige inte är med var väl första klossen.

Danskarna åkte ur. Snabbt och enkelt.

Brasilien, mitt lag, (har man hälsat på Pelé så har man) är inte heller med på tapeten längre!

Trots alla "mina" motgångar har jag stannat kvar vid apparaten och insett att jag troligtvis för första gången i mitt liv hållit på Tyskland! (I alla fall i fotboll)

Tyskarna har alltid varit bra. Många gånger alltför bra. Alltför effektiva. Tråkiga. Tyska.

Men aldrig att jag hejat på dem, fast det har jag ju sällan behövt heller. Brassarna har i de flesta fall hängt med länge och jag har inte ställt om till något annat lag att hålla på i fall de inte tagit sig till final.

Men tyskarnas första match i gruppspelet väckte en nyfikenhet.

Är detta avfällingarna till det gamla tyska maskineriet, det som kunde mala sönder vad som helst medan man somnade?

Det jag såg gjorde mig glad, jag log och skrattade och trodde att jag sett ett engångstillfälle.

Icke.

När det var dags för Englandsmatchen rådde inget tvivel om vilket lag jag höll på. Det kändes underligt. Det vore naturligare på något vis att hålla på Engländarna, mitt liv är klart mer färgat av öriket i Atlanten, jag har fler vänner därifrån än från Schweinhaxeland....

Men denna gång ville jag annorlunda. Bort med de trista bratsen från England, in med die junge deutchen, som spelar boll så att jag starkt funderar på att följa Bundesliga lite närmre.

Undrar om det är all surkålen jag ätit som börjar sätta sina spår?

Jevern med sin suveräna torra beska kanske också har gjort sitt till?

Kanske är det B min gamla vän? Fast hon och fotboll, det är väl som jag och dansband, det finns men det är inget vi bryr oss om.

Har jag helt enkelt blivit lättflörtad?

Kan det vara så att jag föredrar kul bollspel framför tråkigt?

Kan vara så enkelt.

Hoppas det bär hela vägen fram, men så som jag tippat hittills så ska jag kanske inte hoppas för mycket?!

Har länge tänkt skriva något om hur dum människan är.

Exemplen är alldeles för många.

Men det här med 22 män (?),(ja, jag ifrågasätter starkt vad man ska kalla italienska morsgrisar) och en enda boll har faktiskt fått mig på andra tankar.

Spar skiten till en annan gång.

Hyllesaften är klar och kommer att minna om sommaren även mitt i vintern.

Hittade äkta Johannesört på en rivningstomt här i stan så nu håller jag på med kräftsnapsen.

Det är den som syns på bilden.

Nu ska jag snart värma upp rören till TV:n inför semin, (ja jag har fortfarande tjockistv) och hoppas på underhållning av högsta kvalitet!

PangPang

I går morse när jag tog mig till jobb funderade jag på att skriva om alla dessa växlingskontor och resebyråer som snart finns i varannan lokal här på Möllan. (I de andra finns det antingen en falafelmästare av något slag, en putteblecksförsäljare eller en frisör)

Tänk att jag tänkte så rätt och ändå så fel. Mina tankar var ju om varför det finns ett sådant behov av att växla pengar? och finns det verkligen underlag för allt detta resande?

Men kan väl säga att jag fick tänka om lite senare på dagen.

Sällskapet ringde vid 18-snåret och frågade vad som hände på Bergsgatan. Ingen aning sa jag, har precis kommit hem. Jag får kolla, vi ses där nere. Tittar ut och får se sjuttontutton gula länstrafikbussar. Stillastående. Jaha, har chaufförerna gått ut i strejk och parkerat sig här? Det var väl ett ovanligt drag, tänkte jag, verkar inte klokt, bäst jag kollar nyheterna. Där fick jag reda på det som resten av landet också visste, att det varit skottlossning och två män är skjutna.

Here we go again.

Hittar sällskapet på ett av stamlokusen bakom en avspärrning. Vi skämtar med ägaren om att det var ett nytt sätt att locka till sig kunder och att han inte får göra det för ofta för då kan det bli jobbigt. När vi ändå är där bestämmer vi oss för att ta en öl och kolla in folket som kollar. En stund senare släpper de spärren och trafiken flyter igen. Vi sitter kvar och babblar precis som så många andra, helt plötsligt smäller det till som om någon bränt av en smällare á la mindre kinapuff. Uteserveringen töms på tre röda! Alla, utom jag, sällskapet och en annan tjej, försvinner. Även jag är halvvägs på väg bort i ren reflex.

Inom loppet av två minuter är det fullt av poliser igen.

Någon har blivit skjuten i foten.

Samtidigt kommer det fler poliser som kör åt sjukhuset till.

Vi blir alla "inspärrade" på uteserveringen. Där satt vi alla som djur på zoo med den skillnaden att vi fick matas.

Tjejen vid grannbordet hade fått nog av Malmö och ville flytta hem till Genarp igen, jag förstår henne.

Själv blir jag både upprörd och uppgiven på samma gång. Det är väl själve den att de här testosteronstinna idioterna ska hålla på och ha ihjäl varandra med skjutvapen mitt bland alla andra?! (De två första visade sig senare ha blivit skjutna inne på växlingskontoret) Dessutom klarar de inte av att ha ihjäl varandra. Hade de åtminstone lyckats med detta så hade ju trots allt antalet idioter minskat, men nej, de skjuter som blinda höns. Skadar varandra och sedan skall alla samlas vid akuten och fortsätta göra upp där! Detta ledde till att vi ett tag trodde att ytterligare en person skjutits, för systerdottern till en kompis kom därifrån och hade sett en man ligga orörlig på marken. Men de hade "bara" slagits.

Vad är det för fel på folk?

Så många och så mycket att jag blir trött bara av att tänka på det.

Dessutom är den siste idioten är inte född än...

Polisen var i alla fall klok nog och skickade den sist skjutne till Lund, tur var väl det annars hade det väl inte varit mycket kvar av vår sprillans nya akutavdelning i den här staden!

Sist skjutne är garanterat fel ordval, senaste är nog mer rätt, för det lär inte sluta här, tyvärr...

Många undrar återigen om det inte är dags att flytta härifrån?

Nä, det tänker jag inte göra, inte än. Det är fortfarande större risk att bli nermejad av en galen trafikant på fyra eller två hjul.

När förhållandet blir omvänt, då bor jag någon annan stans.

Jag är inte klok jag heller, jag vet.

ps. Tack alla, för alla goda tankar och ord ni har delgivit mig sedan förra rapporten. De värmde!

Mörker och ljus

Det var väl själva den, trodde att begravningen skulle bli ett slags slut. I stället fungerade den som en katalysator. Ett lager med bränsle för hjärnan att tumla runt i.

Till att börja med kan jag ju be alla de som inte har någon pappa alls om ursäkt för mitt påstående om "hur kul är det att mista sin pappa innan man fyllt 18" och alla som mist sin i ännu yngre år. Fast jag hoppades förstås att mitt citat inte skulle väcka anstöt utan mötas av en viss förståelse för situationen.

Det har varit en hård vecka, det ska erkännas. Många tankar om mitt eget tillkortakommande i många lägen. Många funderingar över mitt eget beteende. Hur uppfattas jag och hur uppfattar jag att jag uppfattas?! Det skiljer sig ganska mycket. Inte alltid och inte överallt, men tillräckligt för att jag ska ha fått mig en (förmodligen välförjänt) snyting.

Det är så tramsigt lätt att köra på i ullstrumporna.

Göra som man alltid gjort.

Tro att man är lyhörd fast än man snarare är lomhörd.

Se saker och ting med grumliga ögon fast själv inbillar man sig att man har en örns blick.

Som så många andra, tror jag.

Men tvivlet, tvivlet på min egen person, min egen förmåga, min roll som mamma, som livskamrat, som vän, som arbetskamrat, det har gnagt och det gnager än.

Troligtvis lär jag mig något om mig själv men det är så himla svårt att se sina påtalade brister med andras ögon. Man vill ju gärna styra upp bilden och säga, ja men så illa är det väl inte. Och, nej jag håller inte alls med dig det är du som uppfattat saken galet.

Det kan vara både och, ibland har jag rätt och ibland har jag fel fast jag är så övertygad om att det är jag som sitter inne med sanningen.

Så jag har pysslat med någon form av rannsakning den senaste veckan. Det har inte gjort mig gladare men kanske efterklokare.

Kanske kommer det ut en TanT som tänker innan hon talar.

Fast TanT själv tvivlar starkt även på detta.

TanT tänker i alla fall försöka.

Någon stans skymtar ett ljus i tunneln och jag tänker inte som Kafka att det kan vara ett tåg...

Mötte vandrande pinnen i går. Vi brukar mötas utanför Thomas tobak på Triangeln fredagmornar vid sju. Hon ska in och köpa en ranson rökverk och jag är som vanligt på väg till jobb. I går förvånade hon mig storligen genom att vara den som först tilltalade mig. Hon sa något i stil med " Nej, men vad är det för en trevlig liten dam som kommer här?!" Sedan tänkte hon efter och kom på att hon själv också var en trevlig dam. Därpå förvånar hon mig än mer genom att ge mig en kram. Vet inte om det var för att Thomas dök upp just då och hon blev extra lycklig över att veta att snart skulle hennes nikotinbegär stillas. Men hon sa inte att hon skulle handla rökverk hon skulle "växla pengar"!

På vägen till jobb tyckte jag att det inte var riktigt som vanligt. Väldigt mycket människor i 20-25-års åldern på Södra Förstadsgatan. Ni vet hur det är, man möter ungefär samma människor på samma ställe varje morgon. Det här var klart annorlunda. Vart skulle alla dessa vi denna tid? Jo de kom som myror till marmeladen. Marmeladen i det här fallet var en tillfällig butikslokal som hade utförsäljning av ett klädmärke jag aldrig hört talas om. (nu säger ju det inte speciellt mycket eftersom jag inte är så där jäkla road av paltor och dess designers) Det var tjocksmockt i butiken, klockan fem i sju en fredag morgon!? Likt lämlar strömmade de till från alla håll. Lite ovana vid den tidiga morgontimman lite ovana vid stadsdelen.

Dagen innan köpte jag mig en ny scanner. I affären satt den vackraste tjej jag sett på länge. Hon vände sig om och log när jag kom in. Jag dånade. Hon var så snygg att jag skämtsamt hoppades att hon inte skulle vara bländande smart också. Jag fick aldrig någon möjlighet att utröna något om detta eftersom jag blev betjänad av en trevlig yngling i hatt ganska omgående.

I dag ska Grus I Dojjan fira 40! Det tänker inte jag missa.

Överstökat

Så är det då äntligen gjort.

Nu har vi sagt adjö för sista gången.

Nu kan vi kanske se framåt igen och försöka minnas de goda stunder vi hade tillsammans.

Att jag säger vi i stället för jag är för att jag inräknar sonen i detta sammanhang.

Det gäller honom i än högre grad än mig själv.

Tänk att mista sin pappa innan man ens fyllt arton? Hur kul är det? Min försvann när jag var 28 vilket jag tyckte var ganska tidigt ändå.

Vilka tankar snurrar i skallen?

Hur mår du, min son? Bra fråga, är ofta svaret.

Hur mår jag? Jo tack jag mår fint, det är trots allt ganska många år sedan som jag var gift med sonens far. Det finns ju en anledning till att vi skiljdes. (precis som det fanns en anledning till att vi gifte oss och skaffade barn ihop) Min sorg är inte så värst stor eller jo det är den ju, men den är förknippad med hur sonen mår. När han är ledsen så får jag hjärteont.

Det är svårt att formulera tankarna, rädd som jag är att det kan bli mycket bitterhet och ilska över någon som faktiskt inte kan försvara sig.

Sonens äldsta syster höll ett fantastiskt tal vid kistan. Man kan nog kalla det en uppgörelse eller kanske snarare ett bokslut. Tösernas mamma höll också ett bra tal som beskrev M mycket bra. Båda talade om goda saker men framför allt så blundade ingen för det som inte var så bra. Det blev aldrig något hyckleri som det ofta kan bli när någon dött. Man skall inte tala illa om de döda, hur dumt de än betett sig, finns det många som tycker.

Det skall väl inte jag heller göra, men, när man tydligt ser hur någon trampar upp vägen mot en för tidig död på egen hand, kan man faktiskt inte bli annat än förbannad.

Det är så mycket jag skulle vilja skriva men jag tror att jag avstår mest av rädsla att du som läser (i det här fallet bryr jag mig faktiskt om dig som läsare) skall missförstå mig. Det är något som jag är alldeles för van vid. Folk läser, men de lägger ofta in egna ord mellan raderna och uttolkar något helt annat än det jag sagt eller skrivit.

Just nu är den ohängde ute och fiskar horngädda med sällskapet. Jag hade tänkt att jag skulle göra ett snyggt blogginlägg, men känner att jag för en gång skull inte kan samla mina tankar till något vettigt att sätta på pränt. Känns som om jag gläntar på locket till en vulkan och vill nog inte att lavan skall rinna iväg och bränna hål på allt som kommer i dess väg.

Tror att jag går ner till caféet får mig en stor latte, sätter mig på statyn på torget och njuter av solen som visar sig från sin bästa sida i dag. Nästa vecka ska det bli skitväder igen så det gäller verkligen att passa på. I morgon drar vi till Göteborg, hälsar på vänner och framför allt för att se :And There Was Light.

Livet rullar vidare, inget blir som förr.

Nya händelser väntar runt hörnet, dåliga så väl som goda!